Uppgift1

De värmländska brukstraditioner de vårda vi alla minsann. Vi har våra bruk och patroner… Viktor Ögren är mitt namn. Jag föddes 1894 i Härnösand men begav mig tillsammans med några andra Härnösandsbor till Hammarö och brukssamhället Skoghall för att få arbete. Här blomstrade sågverksindustrin och stora planer fanns för att bygga en sulfitfabrik. Jag bor med maka och barn i en trång etta medkokvrå som ägs av bolaget. Promenerar tidigt till arbetet på sågen från bostaden och har med mig mitt lilla matpaket som skall räcka under min tio timmar långa arbetsdag. Min fru är hemma med barnen men arbetar kvällar som städerska hos direktör Johansson.

Goda tider härligt! lönerna ökar eftersom det går bättre och bättre för bruket. Tillsammans är vi arbetare starka och tillsammans i vår fackliga organisation kan vi kräva bättre arbetsmiljö och löner och framför allt så vill vi inte tillåta att barn och kvinnor arbetar i industrin. Dessutom har vi nu en lag om allmän pensionsförsäkring. Lite av vår lön går till vår pension när vi fyller 67 år. Efterfrågan på tidningspapper ökar och gav ännu mer hopp om sulfitfabrik här på Skoghall. På tal om tidning så har jag en vän i Tysklands som arbetar på en tidning. Senast vi hade kontakt var när kung Gustav V i februari 1914 tar avstånd från den sittande regeringen under liberalen Karl Staaff efter en försvarskonflikt. Parlamentariskt styre passade då inte kungen. Det blev en politisk kris i Sverige och det ville min vän i Tyskland skriva om för sin tidning så vi hade regelbunden brevväxling. I gengäld fick jag lite inblick i läget i Europa fastän jag inte är så insatt.

Han berättade om spänningen mellan Storbritannien och Tyskland på haven och i kolonierna. Rivaliteten på Balkan halvön mellan Österrike med stöd av Tyskland och Serbien med ryskt stöd. Serbien drömde om att förena alla slaver på Balkan till ett storserbiskt rike. Österrike bekämpade dessa planer, Ryssland däremot uppmuntrade. Till Tyskland och Österrikes Allians ingick även Italien, sedan tidigare benämnt trippelalliansen. Storbritannien ansåg att Tyskarna var ett hot mot kolonierna, och allierade sig med Frankrike och Ryssland.

Själv känner jag mig inte så insatt så jag kan inte ta ställning till något utav länderna, men jag är nöjd så länge Sverige håller sig neutralt och har fortsatt god utveckling.


Viktor Ögren 1/6 1914


Källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_f%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget

Böcker:
Epok

Världens Historia, tredje generationen???

Indusriell ekonomi???

MIIIINN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej!

Idag är det 15 juni år 1914, mitt namn är Leopold, jag är 20 år och bor i Österrike-Ungern. Jag är ungefär 1.80 m lång och har kort brunt hår. Jag är soldat i Österrike-Ungern försvarsmakt men har nu permission och bor hemma hos mina föräldrar. Jag får bo hos mina föräldrar när jag vill och dom ger mig pengar hela tiden och har varit väldigt överbeskyddande hela tiden eftersom jag är deras enda barn. jag har bott i Österrike-Ungern hela mitt liv och har inte flyttat hemifrån än eftersom att jag har varit i armén de senaste. Det har varit väldigt spänt läge politiskt sätt nu när vi har gjort en allians med Tyskland och det har bildats en annan allians mellan Storbritannien , Frankrike och Ryssland. Nu när vi har tagit Bosnien till vår makt så värkar inte serberna så nöjda med att dom står under österrike-ungern ... jag tror faktiskt att dom vill bryta sig loss från oss. Det är allt jag hinner skriva idag hej då,

/Mvh Leopold.

Källor:

Historia boken.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rstav%C3%A4rldskriget

Uppgift 1

3:e juni, 1914

Guten Tag!

Mitt namn är Cornelius Tierstiege. Jag är en glad ung man, nyss 24 år fyllda. Till utseendet skulle man kunna beskriva mig som en medellång man med kort, nästan lite råttfärgat hår och grönblåa ögon. Jag är en nyfiken person som gärna testar nya saker, vilket inte alltid är till en fördel för mig. Jag bor i Berlin tillsammans med min barndomsvän August, men egentligen kommer jag inte alls här ifrån. Hur jag hamnade här ska ni snart få veta.

Jag kommer från München, en stor stad i Tysklands södra delar. Jag, mina föräldrar och mina två syskon, Albrecht och Rosie, som båda är yngre än mig bodde på en gård i utkanterna av den stora staden. Far min arbetade som skomakare och fick slita mycket hårt för att det skulle gå ihop för familjen, eftersom min mor inte arbetade. Hon var alltid hemma och stod för vardagsbestyren. Som liten pojke uppfattade jag aldrig att vi ibland hade ont om pengar, sådant hade jag inte tid att tänka på. Om dagarna gick jag i skolan och när jag kom hem brukade jag leka med min bästa kompis August. Han bodde på granngården och vi gjorde allt tillsammans. Trots att vi inte var speciellt välbärgade hade vi det bra på vår gård och det märktes att vi var på väg mot goda tider - trodde vi. Men vi kom underfund med att allt kan förändras och att det roliga alltid har en tendens att ta slut fortare än man egentligen vill. Trots att Tyskland, under ledning av Otto von Bismarck, nu hade varit ett enat rike i mer än trettio år såg saker ut att förändras.

Genom den industriella revolutionen, som främst tog sin början under de tidiga delarna 1800-talet, började människor leva på ett nytt sätt. Istället för att alla hade sina egna mjölkkor och sydde sina egna kläder tillverkade man nu varor på löpande band i fabriker kring de större städerna. Vid den här tiden bodde det relativt mycket folk i Tyskland, vilket betydde mycket arbetskraft. Man blev ett rikt land med mycket makt. Men eftersom andra länder, främst i Europa, också blivit mäktiga ökade spänningen mellan länderna. Vi som bodde i Tyskland kunde märka att man nu hade blivit mer vaksam på var man hade de andra länderna, men vi kände oss ändå trygga. Otto von Bismarck ville såklart att Tyskland skulle fortsätta att vara ett ledande industriland och bestämde därför att Tyskland skulle stärka sin armé, ut ifall att ett krig skulle bryta ut mellan länderna. Jag, som vid den tiden var 22 år gammal, tänkte att ett arbete i armén skulle vara toppen. Jag tänkte inte på allvar att jag kanske skulle bli tvungen att gå ut i krig, utan kände mig trygg i München och såg det mer som ett bra sätt att tjäna extra pengar till familjen. Dessutom skulle jag bli tvungen att resa till Berlin för att gå utbildningen - ett riktigt litet äventyr enligt mig!

Men mitt berlinäventyr är inte alls så spännande som jag först trott, och soldatyrket kommer inte bli någon dans på rosor precis. Jag och min vän August gav oss iväg mot Berlin i januari 1913. Vi tog adjö av alla vi kände och satte oss på tåget som skulle ta oss till huvudstaden. Väl framme tog vi oss till huset vi skulle bo i - ett dystert, grått hus med en massa små rum för oss som skulle gå soldatutbildningen. Här har vi nu bott, August och jag, i ett och ett halvt år. Vi har fått slita hårt och kriget känns inte alls lika långt borta längre. Det känns som att hela Tyskland bara går och väntar på att något ska hända. Men vi vet att vi har ett bra försvar mot de andra länderna. Dessutom har vi ju slutit förbund med Österrike-Ungern och Italien, mäktiga länder även de. Men trots att vi är bra rustade för krig går det inte längre att känna sig helt lugn, från och med nu vet vi att vad som helst kan hända. När som helst.

Källor

http://www.ne.se/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget

http://www.ne.se/enkel/industriella-revolutionen

Jag tog även fakta från bloggen

Uppgift 1

Hej!

Jag heter James Smith (Pvt).Pvt betyder "Private" och det är den lägsta ranken inom armén jag är lite nervös för att Jag är en skyttesoldat av andra plutonen, Det betyder att jag kommer att gå näst först in i kanon elden. Jag är 1,83 centimeter lång och jag är 18 år. Jag bor i London, England med min familj. Jag gick med i armén för ett år sedan för att min far var med i armén innan mig där han tränades och skulle vara redo att gå ut i krig. Jag vet att England har många kolonier i Afrika.

Det är lite oroligt i England för att Tyskland kanske försöker att ta över kolonierna i Afrika. Om det skulle bli krig så känns det ändå ganska säkert eftersom att England har bildat allianser med både Frankrike och Ryssland, så vi vet att vi får kan hjälp av dem.

Jag tycker att det känns nervöst för att om Tyskland anfaller kolonierna i Afrika för att då riskerar jag att bli inkallad till krig.

Om vi hamnar i krig med Tyskland så kommer så kommer kanske Ryssland och Frankrike hjälpa oss, men Tyskland har allianser med Österike-Ungern och Italien, då kan det starta ett ett Europa krig.

Uppgift 1

1914-06-01

Kära Erik!

Idag är det den första juni. Det är den första dagen på den första riktiga sommarmånaden. Trots att det känns det som om det varit sommar hur länge som helst. Mitt annars bruna hår har redan fått blonda slingor. Imorgon ska vi fira min födelsedag, jag fyller 23 år. Det är nu tre år sedan jag flyttade från vårt hus i den lilla byn utanför Linz i Österrike, från mamma, pappa och dig Erik, min älskade lillebror, för att bege mig till Budapest i Ungern tillsammans med min kära man, Franz Nagy.

Jag saknar er ibland men jag träffar er ganska regelbundet. Mest saknar jag dig Erik. När jag träffade dig senast slog det mig hur mycket du växt sedan jag såg dig sist! Du har inte bara växt om mig, som är ganska lång, utan till och med pappa! Du blir mer och mer lik honom för varje gång jag ser dig. Det enda som skiljer dig och en ung variation av honom är ögonen. Du och jag har som bekant ärvt morfars klargröna ögon medan pappa har mörkbruna. Jag hoppas verkligen att allt är bra med dig, jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände dig, om någon gjorde dig illa! Saknaden efter er är störst när Franz inte är hemma. Ibland är han borta veckor i sträck eftersom han jobbar i militären. Då kan det ibland bli lite ensamt i lägenheten vi har tillsammans. Som tur är så har jag funnit många vänner här i Budapest. Min bästa väninna Vanda Bouer och jag träffades när vi båda studerade till sjukksöterska här i Budapest. Nu har vi båda studerat klart och jag ska börja jobba till hösten. Det känns bra att ha ett jobb där jag kan göra skillnad och påverka världen. Franz tycker likadant, det var därför han tog värvning i armén. Tyvär kan inte jag bli militär och göra lika stor skillnad som honom eftersom kvinnor inte får gå med militären men jag är ändå glad över mitt jobb. Det känns också bra att kunna tjäna lite pengar. Nu lever jag och Franz endast på hans lön och det får mig att känna mig som en börda. Jag vill också bidra med det jag kan till vår ekonomi så att vi så småningom kan betala tillbaka våra lån som vi tagit från banken för att kunna köpa vår lägenhet bland annat.

Trots saknaden efter dig, mamma och pappa så älskar jag det här i Budapest. Det känns säkert här. Det har länge varit fred i Österrike-Ungern och landet är tryggt. Det känns speciellt tryggt när Österrike-Ungern har en allians med Tyskland, som har en stark militär vilken kan skydda oss, och Italien. Däremot vet jag inte hur mycket man kan lita på Italien, de känns lite osäkra enligt mig. Det oroar mig lite dock att vissa andra länder, till exempel Rysslaand och Frankrike, verkar rädda för Tyskland och bildar allianser med varandra hej vilt! En annan sak som oroar mig för alla de problem vi har här i Österrike- Ungern med folkgrupper som inte kan enas. Du kanske inet har märkt av det så mycket ute på landet men här i Budapest märks det tydligt. Jag vet inte vad jag kan säga om att vårt land försöker erövra Bosnien- Herzigovina för att öka sitt inflytande i Europa. Det vore bra om vår dubbelmonarki skulle få mer makt och inflytande i Europa men jag tror inte att vägen till det går genom krig. Men jag oroar mig inte för krig, det finns inget som känns mer avlägset än det nu denna oerhört vackra sommar. Inte skulle väl ett krig kunna födas ur de sköra, grasiösa fjärilarna som flyger runt de spröda, färgstarka blommorna som växer i kanten av flodvattnet som speglar hela dess omgivning och som glittrar så vackert i solen framför mig när jag skriver till dig? Hur skulle ett krig kunna uppstå när något så vackert omfamnar oss?

Lova att du tar hand om dig, mamma och pappa och att du sköter dig och inte hamnar i trubbel! Jag älskar dig!

Kram din hängivna syster Maria.

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Ungerska_namn

http://www.familjeliv.se/Forum-2-56/m79645.html

http://9a-thegreatwar.blogspot.com/p/bakgrund.html

Jag har även tagit fakta från de anteckningar jag skrev under genomgången

uppgift 1 - Fanny :)

Kära morbror Stephané

Det är din systers son, Adrien. Jag ville höra av mig för att jag vill veta hur du har det. Vi har ju inte träffas på 11 år. Nu är jag 16 år gammal. När vi träffades senast var jag ju bara 5 år. Kommer du ihåg den lille svarthårige pojken med bruna ögon som ofta satt i ditt knä? Det var jag.

Vi bor kvar i Frankrike men vi har flyttat till huvudstaden Paris och bor därför inte ute på landet längre. Hela familjen bor i ett litet hus mitt i stan. Jag funderar på att flytta hemifrån, men vill nog vänta lite till.

Nu består inte hela familjen bara av min mamma, pappa ,storebror och jag längre. Utan nu är vi fem stycken i familjen med min lillasyster, Jennifer, som är nu fyllt 6 år och ska börja skolan till hösten.

Min bästa vän heter Leonardo och bor i huset brevid. Vi har varit bästa vänner sedan vi var små. Om du kommer ihåg så var det han som jag var tillsammans med när vi plockade äpplen i din trägård, när du bodde i huset brevid vårt. Vi har gjort nästan allting tillsammans och jag skulle knappt kunna tänka mig att klara mig utan honom. Vi är lika gamla och gått hela skolgången tillsammans.

Just nu är jag arbetslös och har ingenting att göra på dagarna. Jag söker jobb men har fortfarande inte fått något svar. Jag vill gärna bli journalist och har sökt in på universitetet. Om jag inte blir antagen så vet jag inte vad jag ska göra.

Leonardo jobbar som brevbärare på Paris postkontor. Man kan säga att han har lyckats mer än jag. Jag är oftast ensam på dagarna när Leonardo jobbar.

Min bror, Allan, och min far, är militärer. Mamma är oftast ute hos sina väninnor och kommer hem när hon ska laga mat till familjen.

Annars är allting är bra. Det är fortfarande bara början på juni 1914. Det är den 5:e om jag ska vara exakt och om ca en vecka så fyller jag 17 år. Jag skulle önska att du kunde komma på min födelsedag, men när du läser detta så kanske det har hunnit gå flera månader, kanske t o m ett år. Det känns ändå bra att skriva till dig eftersom det är många oroligheter i landet som alla i hela staden pratar om. De säger att Tyskland beter sig som ett stormakt och planerar att starta krig. Jag vet inte om jag riktigt kan tro på det, men det gör mig ängslig. Det är många i vårt kvarter som nekar till att krig kommer bryta ut, eftersom alla vill tro på fred.

Leonardo berättar för mig att oroligheterna diskuteras väldigt mycket på postkontoret. Jag vill inte ha krig, speciellt inte om det kommer påverka oss. Eftersom du flyttade till Tyskland undrar jag om du har märkt någonting av det där. Känner att du sannolikt vet mer om detta än jag. Jag hoppas att du har det bra i Tyskland. Det skulle vara väldigt värdefullt om du ville komma och hälsa på oss. Jag saknar dig väldigt mycket!

Vänliga hälsningar Adrien

Källor:

http://www.gunnesboskolan.lund.se/nyasidan/79/1900/tidslinje/frankrike.html

Uppgift 1

Detta kom att vara en av de cykelturer, inte bara cykelturer utan också en av de allra sista somrar för många av oss men vi levde som om ingenting någonsin skulle kunna förändras, vilket var bra. Vi tog tillvara på den underbara sommaren och levde i nuet. Detta var den sista sommaren innan kriget, en sommar vi alla skulle minnas när vi sedan skulle befinna oss i svåra situationer och allra helst skulle vilja ge upp. Dock gav tillbakablicken på sommaren oss kraft till att kämpa i det svåraste lägena. Det jag skriver idag och de följande händelser och berättelser ni kommer att få läsa är något jag varit med om, detta är bara en liten förtext till allt som en gång har hänt, det som de flesta tror sig veta allt om, men egentligen vet de bara smådelar av det som en gång var något väldigt stort.

Dagen är den andra juni 1914. Idag har jag hunnit med många saker, bland annat har jag varit på en trevlig cykeltur med min familj. Jag kanske inte ska skriva familj med tanke på att vi inte har några barn. Min så kallade familj består av mig och min fästmö Natasha, vi har funderat på barn men vi tycker att vårt giftemål ska prioriteras först. Dessutom när det gäller graviditet anser de allra flesta att ett utomäktenskapsbarn är "förbjudet", i och med det har vi beslutat att försöka få barn efter vigseln då ingen kommer dömma oss som "paret som gjorde det förbjudna". Nu får det vara nog om min fästmö, ni vill säkert få reda på vem jag är innan ni läser händelseförloppet i mitt liv. Numera tillkallar de allra flesta mig med mitt fullständiga namn Vladimir. Det var när mina föräldrar fortfarande var i livet jag blev kallad Vladde, det är en historia jag hade kunnat berätta men det får bli vid ett annat tillfälle. Mina föräldrar levde sina härliga liv som jag var en del av. Jag var deras kära son, som de älskade, inte bara när jag var en bra son, utan även vid jobbiga tillfällen. De kunde aldrig undgå att säga något som "jag älskar dig", både till mig och min lillebror. Jag hade en väldigt bra relation till mina föräldrar, en ovanligt bra relation som ibland kunde påminna mig om en djup vänskapsrelation. Det är inte så konstigt med tanke på att jag, min bror och mina föräldrar bodde rätt avskilt från den då kallade "stora byn" som idag är en stor stad. Varje dag besöker massor med människor staden för att få någonstans att bo eller rent av för att se hur snabb utvecklingen har varit i den en gång väldigt lilla byn.

Som jag nyss nämnde bodde vår familj mer avskillt än vad resten av befolkningen gjorde och därför blev vår familj mer sammanbunden eftersom det inte fanns speciellt många andra att umgås med. För det mesta var det roligt men det fanns tillfällen då vi blev arga på varandra och jag helst av allt ville flytta hemifrån men det är nu när de är borta, inte bara mina föräldrar utan också min bror som inte längre finns vid liv han heller, som man saknar de stunderna då vi var den oskiljaktiga familjen som alla avundades för att de inte hade samma band i sina familjer som vi hade i vår. Trots att vi bodde utanför byn visste alla allt om alla som mina föräldrar titt som tätt störde sig en hel del på. Mina föräldrar och min bror dog för två år sedan. Jag är nu 19 år gammal och har kommit över den största sorgen men i början var det tufft men som man brukar säga, "tiden läker alla sår". Jag hade en bra relation med mina föräldrar men den var inget mot den relationen jag hade med min bror. Vi var som jing och jang, om nån bråkade med min bror bråkade den med mig med, det var inget att orda om. Bilolyckan som inträffade brydde sig inte om varken vår eller min relation till mina föräldrar men min barndom har gjort mig till den jag är idag, Vladimir. En lång och smal kille med brunt hår, och trots min gängliga kropp är jag stark, inte bara fysiskt utan även psykiskt och det är en av mina egenskaper som jag gillar hos mig själv. Folk genomskådar mig genom att bara titta i mina klarblåa ögon, där ser dem en snäll ung kille men ibland är det en liten nackdel för i vissa lägen kan jag behöva ta fram min "onda" sida i mig. Min fysiska starkhet är något jag tränar på hela tiden, oavsett vad som händer eller kommer att hända är det viktigt att vara förberedd. Det är ett av många kloka råd min far gav mig.

Så som det ser ut i nuläget har konflikterna trappats upp mellan de olika stormakterna i Eurpoa. Det fransktyska kriget som pågick under 1870-71 hade orsakat bildandet av Tyskland vilket vi i Ryssland inte hade föreslagit om vi fått bestämma. Sedan Napoleonkrigens slut har maktbalansen i Europa behandlats med omsorg men den balans som en gång skapats håller nu på att rämna, alltså förstöras på grund av framför allt Tyskland och Italien som nu också har tillkommit till en av stormakterna. Vi, Ryssland och de andra stormakterna blir givetvis oroliga och osäkra på hur detta ska gå när det tillkommit två nya stormakter och därför har konflikter trappats upp mer än förväntat mellan stormatkterna vilket jag anser vara förståeligt. Vad som kommer att ske nu är fortfarande lite osäkert men det verkar som att vi här i Ryssland har bildat en allians tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Vårt land samt dessa två länder kallas tillsammans Ententen har jag fått höra. Tyskland, Österrike och Italien har tillsammans bildat Trippelalliansen och orsakerna till bildandet av de olika alliansmakterna beror på att konkurrensen om kolonierna har ökat hastigt och länderna vill då vara på den trygga sidan och därav allianserna.

Vad Vladimir inte visste var att en liten enstaka konflikt skulle komma att bli början på något väldigt stort extremt snart.

Källor

http://www.historiskarena.se/11november1918.html

http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=7023

uppgift1

Guten Tag!

Det är jag, Walter. Det var mycket längesedan vi träffades nu men jag hoppas att allt är bra där hemma. Jag ville bara höra av mig så du vet att jag lever men för att du ska få veta hur jag har levt och tänkt här i militären ska jag visa dig detta. Enda sedan jag började min resa till Berlin och när jag sedan började plugga har jag skrivit brev, jag har skrivit så många känslosamma brev om allt som hänt sedan jag lämnade Frankfurt men aldrig haft läge att skicka dem. Några av breven var till dig och jag tycker det är hög tid att du får ta del av dem. Bara för att du ska förstå hur jag tänkte och få dela mina känslor har jag bifogat denna delen från ett brev som jag skulle skickat för länge sedan. Bättre sent än aldrig, läs detta min vän.

Jag hoppas vi möts en dag igen, hälsningar Walter

Jag arbetar som soldat i den tyska armén nu. Där trivs jag bra, jag gillar när det är ordning och reda så armén som du vet och som jag alltid har vetat är jobbet som soldat perfekt för mig. Vi är ett härligt gäng som arbetar tillsammans i militären, och vi umgås mycket tillsammans på fritiden. Det finns en kille, Martin, han är lika gammal som oss och vi har gått samma utbildning som mig här i Berlin där också vår militärbas ligger. Jag bor ju här nu också med mina kollegor och vänner. Jag stortrivs, detta är allt jag någonsin önskat. Min familj ville att jag skulle avancera till officer eller befälhavare(som du redan vet) men det var aldrig min mening. Jag har alltid haft en dröm om att få kämpa för mitt land och få vara en krigshjälte. Det är inte många som samtycker om att mitt liv skulle vara en dröm nu men för mig betyder mitt jobb som soldat allt. Jag har inte varit här i militären så länge och står inte för den största rutinen direkt men jag är i alla fall här med en unik kämpaglöd och hjärta för mitt land.

Idag är det den 13 maj 1914 och läget i Europa är stabilt. Vi har en stor och stark armé och är förberedda på allt. Vår kejsare heter Otto von Bismarck och vi har en allians med Österrike- Ungern. Det kändes som att det låg något i luften, som att något var på gång och jag tycker att Bismarck gjorde helt rätt i att bilda allians med Österrike-Ungern. Dessutom känns Ryssland i nuläget som ett stort hot ifall något skulle hända. De har fått så mycket makt på så lite tid och alla kolonier. Tyskland är bland de stormakter som har färst kolonier och det oroar mig mycket, enligt min åsikt måste vi ha mer makt. Kejsardömet Tyskland, en stormakt som vi måste skaffa oss makt så att vi kan känna oss trygga. Vi är beredda på allt och något kommer att ske, det är jag säker på, men vad? Jag saknar dig min vän, du var alltid så bra, du visste vad som behövde göras och vad som skulle hända. Du kunde alltid klura ut saker och nu i min ovisshet saknar jag dig mer än någonsin. Jag känner mig förväntansfull och nyfiken men samtidigt känner jag att en storförändring är på väg. Ingen kommer bli som det brukar, den spända stämningen som råder här politiskt är något alla borde ta på allvar. Jag är inte rädd men jag kan känna igen en spänning när den råder så tydligt.

Det fransktyska kriget kommer jag inte ihåg så mycket ifrån men jag vet att Fransmännen mest av allt är revansch sugna efter nederlaget. Att de också hotas av att vår ökade styrka i landet är något som de delar med Storbritannien har jag hört från flera håll. De har stor respekt för oss liksom vi har respekt för dem, Respekt är bra men det kan också leda till onödiga konflikter. Jag är inte rädd för konflikter, tvärtom, jag tycker det är nödvändigt att vi gör upp nu så att alla vet sina platser och så att vi än än gång får bevisa att Tyskland är en stormakt samt ett land med bra styrka och att det så ska förbli. Jag är mer än beredd att offra mig för det land jag älskar men det inte min ensak att se till att vi försvarar vårt land. Jag vet att ryssarna har blivit allt kraftfullare men jag är inte rädd för någon fajt, det är upp till bevis tycker jag. Många är rädda för konflikter eller krig numera, för att förlora det de har. Jag tycker det är bättre att kämpa för att vinna när det du har att förlora ändå inte har något större värde än det du har att vinna.

Källor:

• http://www.peterenglund.com/textarkiv/om_1vk.htm
• http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget#
• Bloggen

Uppgift 1

Min älskade dagbok!

Jag vill börja skriva dagbok, det är mysigt och titta tillbaka i den sedan.
Jag har tänkt att börja skriva långt innan, men jag har aldrig haft tid till det, men nu har jag tid över. Idag är det datumet 1 juni 1914.

Mitt namn är Jaquline, en kvinna på 22 år och jag bor i USA, i storstaden New York. Jag bor i en brun, liten stuga utanför centrum. Där ingen finns, ödetomt. Detta huset har tillhört mina fattiga släktingar som nu är döda.
Jag flyttade hit för några veckor sedan med min man, när min pappa dog i cancer. Jag ville inte minnas mitt gamla land, för jag ville inte gråta längre.
Jag bodde i Frankrike, det kändes spänt på ett sätt. Tyskland tog Frankrike som ett hot, det skulle inte förvåna mig om det blev ett litet krig där i mellan. Tyskland tog Frankrike som ett hot för att Frankrike var ett starkt land med många kolonier, de hade även en allians med Ryssland och Storbritannien. Storbritannien var det landet som hade flest kolonier i Europa. Frankrike var tvåa.
Nu i USA känns det tryggare och bättre. Det är en av världens största industriländer. Det flyttar även hit mycket människor, som sagt var jag en utav dem. Många av människorna som flyttar hit kommer från Frankrike och Sverige. USA är ett stort land som kommer bli överfullt om fler människor flyttar hit. Om inte många dör.

Men jag saknar min fina vän Juliette, hon bor fortfarande kvar i Frankrike. Jag är orolig för hennes läge där just nu.
I min bakgrund har jag varit med henne oerhört mycket och vi har haft väldigt kul och gjort spännande saker tillsammans och vi var grannar. Förhoppningsvis kan vi träffas ändå.
Min mamma har jag endast träffat när jag var mycket liten, sedan skiljde sig mamma och pappa, efter det har hon bara skickat några brev, fast det var för ungefär tre år sedan, pappa sa åt mig att inte skicka något tillbaka, han ville inte veta av henne mer. Men jag gjorde det ändå, men hon svarade aldrig. Jag vet varken var hon är eller om hon lever, vilket jag hoppas på. Någon gång i mitt liv vill jag hitta henne, och lära känna henne, jag tror att hon är vacker och snäll.

Jag har lysande blå ögon, mörkbrunt långt hår som går ner till midjan.
Jag har sparat länge, jag är inte rik, vilket gör att jag inte kan klippa mig ofta.
Jag har ingen sax, men jag gillar mitt långa hår ändå.
Mina pengar går till mat, och kläder som ska hålla mig varm.
Jag bor med min man, som arbetar som militär. Han är inte hemma så ofta, men jag klarar mig. Eftersom han inte heller tjänar mycket pengar, får vi vara försiktiga med pengarna vi gör oss av med.

Jag är hushållerska, som inte får mycket betalt. Men det är mycket att göra både städa och tvätta som tar på mina krafter, med tanke på att jag är gravid och är i femte månaden, är detta mycket smärta.
Jag har börjat min utbildning till sjuksköterska.
Jag längtar tills det är färdigt, jag gillar att ta hand om folk.
Hoppas det inte blir för stressigt och det känns bra eftersom jag kommer tjäna lite mer pengar, som jag sedan kommer kunna ge till mitt barn när det lilla underverket kommer ut. Jag vill kunna ge mitt barn allt jag ville ha som liten, som inte jag fick. Min pappa var inte rik, han var arbetslös. Det fanns inget att leka med, men det fanns kärlek. Det viktigaste av allt, utan kärlek skulle vi inte kunna leva. Min pappa hade mycket kärlek att ge, som han gav till mig.

Snart planerar jag att gå en lång promenad genom staden New York för att se hur den har förändrats. Jag har nämligen inte varit ute på länge. Berättar mer någon annan dag.
Jag är ganska trött, så nu ska jag sova.

Många kramar och ett godnatt till min kära dagbok!

Källor:
http://www.gunnesboskolan.lund.se/nyasidan/79/1900/tidslinje/usa.html
Anteckningar

Uppgift 1

Hej!

Jag är 20 år gammal och kommer från Tjita. Jag heter Vladimir Schenkovi och är ca 190 cm lång och har blont kort hår, och har mycket kompisar i Moskva som också håller mig updaterad om kriget och jag är mycket oroad just nu. Jag har precis flyttat hemifrån och min familj bor lite utanför Moskva i en förort. Jag har precis kommit med i armén och är oroad att behöva rycka ut och kriga. Eftersom jag bor nära gränsen till Kina så är jag rädd att Kina ska börja anfalla oss i Ryssland och ta oss till fånga eller till och med döda oss! Även Tyskland har en stor armé och skulle kunna ta sig in en bra bit i Ryssland. Det känns väldigt oroligt just nu här i byn och alla följer nyheterna mycket mer än de gjorde förut. Många soldater oroar också sig för ett blodigt krig, även jag oroar mig för att behöva rycka ut och skydda Ryssland. Mina förelldrar som bor utanför Moskva börjar bli gamla och sjuka och dem skulle nog inte överleva ett krig!

http://www.ne.se/school/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget

Uppgift 1

Mitt namn är Ashford Lowell. Jag arbetar som reporter hos The English Post.
Jag brukade drömma om att få gå med i armén, men min älskade mor brukade alltid skoja om att mitt nästan snöblonda hår skulle avslöja oss när vi skulle krypa bland ängarna i fiendens territorium. Sen var det väl också så att efter att min bror dog i kriget som uppstod vid den brittiska expeditionen till Tibet så förbjöd min mor mig från att någonsin ta värvning.
Även fast det var ett ytterst litet antal soldater som dog (tolv stycken, varav en av dem var min bror), så var mamma livrädd att hon skulle förlora det enda barn hon nu hade kvar.
De få gånger jag är hemma och inte är ute på nyhetsuppdrag (mina nuvarande nyhetsuppdrag blir bara små weekendresor, såsom den när jag fick intervjua den kända grisen John - grisen som både kunde nöffa på kommando och kunde göra "vacker klöv"), då bor jag i en liten etta i centrala London, inte långt ifrån där jag växte upp och inte långt från mor min.
Mamma är som sagt väldigt rädd om mig, och hjälper mig ibland med hyran bara för att jag ska ha råd att bo så pass centralt och nära henne som jag gör.
Ingen fru har jag, inte heller några barn. Jag gillar att vara fri som en fågel.

Jag kanske borde nämna att jag är 24 år gammal.
Sådant kan vara bra att ha koll på om någon skulle hitta min dagbok (eller jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för dagbok, det är ju faktiskt ett reporterblock jag har fått från jobbet. Får se till att hålla det borta från chefen) i rent forskningssyfte i framtiden eller något. Ibland kan jag ha lite rebelliska åsikter, som inte alltid uppskattas av alla, och då istället för att basunera ut dem på Londons gator och möjligtvis vara orsaken till att arga folkmassor springer efter mig med högafflar och eldfacklor, så ska jag istället skriva ner mina tankar i detta block.
Vem vet, kanske bidrar jag till att folk kan få en bättre inblick i hur det var för en fattig reporter i början av 1900-talet? I framtiden, när någon professor som har specialiserat sig på att leta reda på information om vanliga människor har gjort en studie då, såklart.

Vi här i Storbritannien har länge varit den största stormakten i världen, fram till år 1850 - tills dess hade vi hunnit erövra Indien, Australien, Kanada, Nya Zeeland och Sydafrika. År 1900 härskade kung Edward WII över 410 miljoner människor. Alla dessa människor bor förstås inte bara i vårt ganska lilla land, vi har även ett stort antal kolonier över större delen av världen.
Jag tycker det har varit relativt lugnt här i England på sistone, däremot börjar folk bli lite misstänksamma mot Tyskland. De har utökat sin industri i rasande fart och nu vill de även börja bygga kolonier; något vi i vårt land inte är speciellt glada över. Vi har redan tagit över stora delar av Afrika. Om då Tyskland också vill ha kolonier, tänk då om de börjar ta utav oss? Fy Fabian.
I övriga Europa kändes det ganska spänt mellan länderna, men eftersom det inte var min arbetsuppgift att hålla koll på de andra ländernas status i Europa, så brydde jag mig helt ärligt inte så mycket. Allt jag behövde veta var om när det blev krig mellan några länder, det var James uppgift - redaktören har lovat mig att jag skall få rapportera direkt ifrån slagfältet.
Jag kan erkänna att jag längtar lite efter något krig, ett litet ett i alla fall.
Min kollega Hugh fick åka ner till Balkan och rapportera därifrån. Balkan har alltid varit ett ganska stökigt hörn av Europa, så han har haft fullt upp. Apropå Hugh, jag har inte hört av honom på flera veckor, jag hoppas inget allvarligt har hänt honom...

Källor:

• http://9a-thegreatwar.blogspot.com/p/bakgrund.html
• Anteckningar från genomgång.
• Veronica.
  

Det är snart sommar...

... i Europa år 1914. Du skall hoppa in i en tidsmaskin och tolka händelser som leder fram till första världskrigets utbrott, kunna berätta om de 4 åren kriget pågick och den kommande freden. 


Din första uppgift är att ansluta dig till bloggen genom att tacka ja till den inbjudan du har fått via din e-post som du har lämnat till mig. 


Därefter skall du noga läsa igenom uppgifterna som hör till arbetet om första världskriget, planera din tid väl för uppgifterna. Det är meningen att ni skall arbeta med uppgifterna i skolan men om du inte förvaltar din tid rätt kan du behöva arbeta hemma.


Till varje uppgift är det viktigt att du arbetar noga med tillförlitliga källor samt använder dina egna åsikter, tankar, resonemang för att föra fram slutsatser och händelser på ett trovärdigt sätt. Du måste ha ett historiskt förhållningssätt till alla uppgifter, men ha ett personligt förhållningssätt. 


Lycka till!
// Veronica