Jag brukade drömma om att få gå med i armén, men min älskade mor brukade alltid skoja om att mitt nästan snöblonda hår skulle avslöja oss när vi skulle krypa bland ängarna i fiendens territorium. Sen var det väl också så att efter att min bror dog i kriget som uppstod vid den brittiska expeditionen till Tibet så förbjöd min mor mig från att någonsin ta värvning.
Även fast det var ett ytterst litet antal soldater som dog (tolv stycken, varav en av dem var min bror), så var mamma livrädd att hon skulle förlora det enda barn hon nu hade kvar.
De få gånger jag är hemma och inte är ute på nyhetsuppdrag (mina nuvarande nyhetsuppdrag blir bara små weekendresor, såsom den när jag fick intervjua den kända grisen John - grisen som både kunde nöffa på kommando och kunde göra "vacker klöv"), då bor jag i en liten etta i centrala London, inte långt ifrån där jag växte upp och inte långt från mor min.
Mamma är som sagt väldigt rädd om mig, och hjälper mig ibland med hyran bara för att jag ska ha råd att bo så pass centralt och nära henne som jag gör.
Ingen fru har jag, inte heller några barn. Jag gillar att vara fri som en fågel.
Jag kanske borde nämna att jag är 24 år gammal.
Sådant kan vara bra att ha koll på om någon skulle hitta min dagbok (eller jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för dagbok, det är ju faktiskt ett reporterblock jag har fått från jobbet. Får se till att hålla det borta från chefen) i rent forskningssyfte i framtiden eller något. Ibland kan jag ha lite rebelliska åsikter, som inte alltid uppskattas av alla, och då istället för att basunera ut dem på Londons gator och möjligtvis vara orsaken till att arga folkmassor springer efter mig med högafflar och eldfacklor, så ska jag istället skriva ner mina tankar i detta block.
Vem vet, kanske bidrar jag till att folk kan få en bättre inblick i hur det var för en fattig reporter i början av 1900-talet? I framtiden, när någon professor som har specialiserat sig på att leta reda på information om vanliga människor har gjort en studie då, såklart.
Vi här i Storbritannien har länge varit den största stormakten i världen, fram till år 1850 - tills dess hade vi hunnit erövra Indien, Australien, Kanada, Nya Zeeland och Sydafrika. År 1900 härskade kung Edward WII över 410 miljoner människor. Alla dessa människor bor förstås inte bara i vårt ganska lilla land, vi har även ett stort antal kolonier över större delen av världen.
Jag tycker det har varit relativt lugnt här i England på sistone, däremot börjar folk bli lite misstänksamma mot Tyskland. De har utökat sin industri i rasande fart och nu vill de även börja bygga kolonier; något vi i vårt land inte är speciellt glada över. Vi har redan tagit över stora delar av Afrika. Om då Tyskland också vill ha kolonier, tänk då om de börjar ta utav oss? Fy Fabian.
I övriga Europa kändes det ganska spänt mellan länderna, men eftersom det inte var min arbetsuppgift att hålla koll på de andra ländernas status i Europa, så brydde jag mig helt ärligt inte så mycket. Allt jag behövde veta var om när det blev krig mellan några länder, det var James uppgift - redaktören har lovat mig att jag skall få rapportera direkt ifrån slagfältet.
Jag kan erkänna att jag längtar lite efter något krig, ett litet ett i alla fall.
Min kollega Hugh fick åka ner till Balkan och rapportera därifrån. Balkan har alltid varit ett ganska stökigt hörn av Europa, så han har haft fullt upp. Apropå Hugh, jag har inte hört av honom på flera veckor, jag hoppas inget allvarligt har hänt honom...
Källor:
- http://9a-thegreatwar.blogspot.com/p/bakgrund.html
- Anteckningar från genomgång.
- Veronica.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar