Liebe Mutter,

lieber Vater

Ofattbart, äntligen fred!

Vilken förfärlig tid vi lever i. Nu när vi var tvungna att kapitulera den 11/11 klockan elva, sluts vapen stillestånd på väst fronten. Efter många års lidande har vi förlorat allt. Jag är säker på att ni känner samma sorg som jag.

Vår tyska kejsare har abdikerat. Man har lagt fram fredsvillkoren utan att de besegrade länderna fick vara med och bestämma. Vårt fosterland Tyskland blev således tvingad att skriva på avtalet den 28 juni 1919 i Versaille.

Vi har förlorat kriget, vår kejsare och har blivit dikterat orimliga villkor för freden. Fredsavtalet innebär att vi förlorar alla kolonier, att vi måste avträda Elsass-Lothringen till Frankrike, en del av Schlesien till Polen och Nordschlesvig till Danmark. Tyskland som har varit ett starkt ekonomiskt land med en stor och stark armé får nu enbart ha en armé på högst

10 000 man. Dessutom står vi nu som de övriga besegrade helt utanför nationernas förbund.

Värst av allt, kära mor och far, upplever dock vi invalidiserade soldater här på lasarettet, den så kallade skuldparagrafen! Ofattbart. att vi tyskar blir tvingade att skriva på att kriget är vårt fel och att vi därför kommer att behöva betala fullständigt orimliga krigsskadestånd i många år framöver.

Var det inte uppenbart att Frankrike var det första landet som ville ha ett stort krig för att återerövra Elsass - Lotheringen och Ryssland som konspirerade med Frankrike och låtsades utåt verka för en diplomatisk lösning men som i själva verket ville ha bland annat Bosboren. Vår tyska kejsare hade ju försökt att hindra kriget och även fast Tyskland var tvungen att förklara kriget mot Ryssland så var det dock ryssarna som marscherade in mot Tyskland först.

Med stor sorg och oro ser jag in i framtiden och undrar hur vi under dessa omständigheter kommer att kunna bygga upp drägliga livsförhållanden i Tyskland och samtidigt kunna betala tillbaka dessa orealistiska krigsskulder. Hur ska vårt folk kunna tro på framtiden under såna omständigheter? Det ända som finns kvar nu är ett Tyskland utan hopp för framtiden . För hur käre mor och far, ska vi någonsin kunna ta oss ur denna ekonomiska katastrofen ?

Es grüsst Euch beiden recht herzlich Euer Sohn Willhelm