I flera veckor befinner vi oss nu enbart ungefär 200 meter från Fort Douaumont och vi förflyttar oss enbart meter för meter de senaste tre monaderna i den så kallade Cailette-skogen. Här finns det dock sedan länge ingen skog mera och inte heller några skyttegravar. Det enda som finns kvar här är ett landskap av granatgropar. I vår nöd försöker vi att gräva förbindelser mellan dessa gropar som är fulla av vatten. I dessa vatten fyllda granatgropar ligger menen på dag tid helt stilla medan det regnar utan ende. Vi måste ligga helt stilla i granatgroparna på dag tid för då kan de franska maskingevär skyttarna som befinner sig ovanför Froideterre se över hela området. Sedan 48 timmar har de igen oavbrutet bombarderat oss. Vi kallar det för "Trommelfeuer" när jorden i många kilometers omkrets bävar och darrar oavbrutet. Ett obeskrivligt ljud som är svårt att stå ut med. Jag får ont i öronen och huvudvärk. Det värsta är när kanonerna börjar tystna, då man börjar höra skrikandet och stönandet av de skadade menen i många timmar i sträck. I detta läge kan vi knappast ta hand om de döda. Många av dem fastnar i taggtrådarna eller ligger på öppen mark tills skotten träffar dem på nytt och virvlar runt tills deras kropps delar slits sönder till många bitar. Den söta odören av de många tusentals ruttnande liken, går redan förnimma flera kilometer innan man kommer till fronten. Dricksvattnet och även livsmedlet tar sig an den odören som är näst in till outhärdlig.
Miljontals av grön skimrande flugor har också dykt upp. De lägger sina ägg de vid sprida lik delarna och till och med på de skadade. Så efter ett par dagar kryllar det med feta vita larver som långsamt äter upp kropparna. Samtidigt dyker det upp ett ofantligt antal av råttor. De är överallt dag och natt medans vi hjälplöst måste titta på hur de även mitt på dagen äter upp de döda. Först ögonen, sen näsan och sen öronen. I vår hjälplösa ilska slår ihjäl och skjuter ihjäl tusentals råttor. Vårt kompani har nu skaffat en ung hund som tränas att jaga råttor. Allt arbete måste vi genomföra på natten. Det är bara då vi kan ta hand om våra skadade, skaffa ny ammunition och mat. Allt måste transporteras hit över farliga vägar som ständigt blir attackerade. Vid Etang de vaux (en litet tjärn här i närheten som försörjer både oss och fransmännen med vatten). Våra vatten hämtare blir så ofta beskjutna att ibland ligger hela tjärnen full med lik. Det värsta är när våra vatten hämtare inte återvänder då är det näst intill outhärdlig törst. Många urinerar i plåtburkar som de sedan gräver ner ett tag för att det påstås att det därigenom blir lite fräschare. Fransmännen också av törst, då det bara finns två vatten hål som vi och fransmännen använder. En fransk infanteri soldat berättade för oss när vi tog honom i fångenskap "Vi är inte hungriga, bara törstiga. På kvällen när det är mörkt går vi ner till tjärnen för att fylla på våra vatten flaskor. I vattnet simmar det lik som håller på att ruttna där. När man dricker vattnet smakar det ruttet men man dricker och dricker..." Ibland sitter där enstaka fransmän bredvid enstaka tyska soldater som tyst fyller på sina vatten flaskor. Ikväll klockan nio ska vi gå ut ikväll igen och ta hand om våra sårade.
Jag tänker på er kära föräldrar.
Må gud skydda kjäsaren och Tyskland,
euer Sohn Willhelm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar