Dagarna är långa och nätterna mörka. Det var snart ett år seden det sista brevet från Herman kom. Dagarna när alla trodde på ett snabbt slut på kriget är sedan länge borta. De enda nyheterna vi får är dödssiffror. Varje dag stiger de lite till. Nu har tusentals dött. Jag förstår inte meningen med det här kriget. Det finns ingen ära att vinna i detta blodbadet. Alla förlorar. kvinnorna förlorar sina män sina pappor, bröder eller söner. Männen förlorar sina liv och dom som överlever förlorar sina värderingar. De rika förlorar sina pengar och de fattiga förlorar allt. Världen vänds upp och ner och de nya tekniska framgångarna leder bara till att dödssiffrorna överskrider allt som vår planet tidigare skådat. Borde inte vi "civillierade" mäktiga människor kunna finna en annan lösning på våra problem och diskutera våra olika åsikter i stället för att leka störst bäst och starkast. Det är precis som det var i sandlådan när man var liten. Vill man ha något så tar man det. Bara det att konsekvenserna blir så mycket större och nu finns det ingen vuxen som kommer in och bryter när det går för långt . Ingen som säger stopp.
Kära Amy! jag vet inte om det här brevet kommer fram till dig. Eller om det ens kommer komma över havet. Men bara att skriva till dig. Tänka på dig ger mig tröst. Att veta att du är i säkerhet långt bort från detta hemska kriget som är min vardag det ger mitt hjärta vingar och mitt huvud ork att driva på framåt ett tag till. I början räknade jag dagarna men inte längre. Jag kommer inte ihåg när jag slutade. Men numera går dagarna bara in i varandra. Nätterna lyses upp av ljusskenen från de båda frontlinjerna och dagarna fördunklas av båda sidors största fiende. Vädret! och det eviga regnet. Jag minns inte senaste gången jag var helt torr. Med lerans dunkla mörker på det så flyter allt bara samman.
Jag gör det de säger till mig att göra. Säger generalen hoppa frågar jag hur högt. Ibland känns det som om det inte finns något slut på helvettet. Jag börjar misströsta och fruktar att jag kanske inte kommer här ifrån levande. Men jag kan inte riktigt säga att jag är sorgsen över det. För hur skulle det var möjligt att bygga ett nytt liv som överlevande efter det här. När jag har sett så hemska saker. Gjort så hemska saker.
Sist jag såg min kamrat så försvann han under lerhögarna , ingen har set till honom sedan dess jag fruktar att han har blivit levande begravd eller drunknat. Jag ser inte längre någon skillnad i vinst eller förlust. Bara vi får ett slut på detta helvettet!
Din Herman.
Måste detta snart få ett slut. Jag fruktar för Hermans liv. Men det verkar som om han inte bryr sig längre. Va är det med detta krig som inte bara tar liv utan också livsglädjen hos de som överlever i beslag? Hur ska det här sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar