Det som var början skulle också få en fortsättning, någonting jag redan då visste. Jag saknade min fru, jag hade mist de få vännerna jag någonsin haft och ville då helst av allt dö. Ingenting spelade då någon roll, oavsett vad som skulle ske fanns det inte längre någon mening att leva. Leva eller dö, vad spelade det för roll? tänkte jag då. Trots det är jag fortfarande levande, i alla fall än så länge...
Det var länge sedan jag hade tid med att sitta och skriva om mitt liv, men ibland måste man ta sig tid och det är det jag gör nu. Idag är det den tionde februari. Tidslängden mellan mitt senaste berättande och detta kan för dig som läser kännas långt. Två år är trots allt 24 månader, 730 dagar av någons liv, av mitt liv men för mig känns det som om jag precis åkte iväg. Jag glömmer inte den dagen då jag hämtades utanför mitt hus, då allt förändrades. Varje gång jag står i dörröppningen påminns jag av vad jag en gång hade, en familj att ta hand om. En familj som jag inte längre har, min familj som lämnade mig ensam med huset som min enda ägodel. Kriget har fortsatt sedan dess och än är det sorgligt nog inte slut. Två år tog det alltså för mig och många andra soldater att komma hem igen efter krigsatacken mot de olika länderna, men ingen är längre säker på vad som ska ske. Krig är bättre än vad som helst just nu, att gå av och an och vänta på besked har aldrig någonsin varit värre. Det ända rätta är att kriga som en kämpe, för sitt land. Med dessa orden på tungan öppnade jag ett oöppnat brev som jag nyss hittade på kökbordet.
1916 den 24:e december
Vladimir!
Det är i all hast jag idag sätter mig ner med penna och papper i handen och för en gång skull skriver ett brev. Du, inklusive resten av världen, har nog redan fått reda på det som har utvecklats till ett frontkrig här i Verdune när du läser detta brevet. Det går inte att beskriva med ord hur gärna jag skulle vilja åka hem, komma hem till mitt liv som det var förr på den "gamla goda tiden". Dag ut och dag in kan jag inte undgå från att se en efter en falla ner till döds på marken. Orden blod och kulsprutor beskriver kriget bra, så många som dör av pepprande kulsprutor är hemskt.
Kriget började i februari, då var de flesta krigslystna och ögonen lyste i alla soldater. Det gick inte att undgå och se hur gärna alla ville kämpa för sitt land, till och med jag. Nu i efterhand när jag tänker tillbaka till de första månaderna ångrar jag mina handlingar, så många som har stupat och så många som jag har skjutit är oförlåtligt. Rädslan i varje soldats ögon innan skottet ekar ut över ängen är obeskrivlig.
När våren kom var kriget fortfarande i full gång och nya soldater skickades allteftersom fler stupade dag efter dag. Skyttegraven hade då blivit mitt andra hem, dag ut och dag in befann jag mig i liggande ställning, alltid på spänn efter nya order. I September slutade jag hoppas på att få några nya order om retrett eller dylikt. Mina hyffsat enkla kläder kunde då klassificerats som i ett extremt trasigt läge då de hade slitits ut på armbågar och knän efter allt slit i skyttegraven. Hur kläderna såg ut då är ingenting jämfört med hur de ser ut nu, trasor är ett lämpligare ord med tanke på att mina armbågar samt knän är blodiga och fulla med småsten. Smärtan är outhärdlig, men har jag något val? Det är ingenting som förändras om jag slutar kämpa, konsekvenserna blir enbart värre för mig, det kan till och med leda till dödsfall för min del. Därför kämpar jag på trots alla mina klagomål för den enda som drabbas i slutendan är jag själv.
Hösten och våren har varit de värsta perioderna trots att allt tids nog flyter samman till en och samma händelse. Då kunde man stupa utan några kulor i bröstet, naturen var och är även nu i december en farlig bov till många dödsfall men det är på våren och hösten som den är som mest inverkande, då vädret bestämmer hur omgivningen ser ut. Regnet orsakar lera mellan vår och deras armé, i ingenmansland som vi kallar det, ibland räcker leran upp till knäna men då är de bara de blåögda som härjar i leran och saktiligen sjunker ner mot marken. Medan de, enligt mig, otroligt osmarta personen skriker stannar alla upp i ett ögonblick, vilket mer känns som en evighet, innan man ser bubblorna i leran som till slut upphör. Då återgår alla till striden med ett lite mer sorgset uttryck ansiktet.
Jag skriver till dig idag för att du är den närmsta jag har, det sägs att julen är den tid då det är dags att förlåta varandra så jag tar och passar på nu. Jag fölåter dig för det som jag orsakade angående din familj. Jag må säga att du är lyckligt lottad som har en sådan härlig fru! Vad vi alla här i striderna önskar är att få vapenfred som de hade 1914 då soldater spontant tog initiativ till att tillsammans fira jul med fienden. Julpsalmer sjöngs, klappar byttes i ingenmansland och ljus tändes. Givetvis gillade inte överordnaderna detta och 1915 annordnades ett bombardemang från båda sidor för att detta inte skulle upprepas. Än så länge är det tidigt på morgonen, vad som händer om några timmar är det ingen som vet, men vad alla önskar är något som vi alla vill ska inträffa. Det är bara att vänta och se. Stämningen redan nu här på fältet är utan tvekan lugn jämfört med andra tidiga morgonar, det är som om alla önskar att kriget vore över. Varje dag tänker jag samma tanke när jag ligger i min skyttegrav. Varför sker detta? Vad är meningen med det? Liv efter liv fösvinner, men till vems vinning? Oskyldiga dör varje dag och det enda som påverkas är landens ekonomi som dag för dag försämras. Antalet människor som har dött hitills är tusentals, bara tanken av döda människor gör mig illamående. Den lugna stämning ute på fältet gör mig hoppfull, kan detta vara slutet?
Krigshälsningar Din vän
Fortsättningen fortsatte medan jag satt i mitt hus och väntade på nya krigsorder. Varför jag gjorde osm jag gjorde då vet jag inte, jag kanske var osäker på vad jag skulle göra, hur jag skulle leva och så vidare. Det är nu jag får ångra sådana så kallade misstag. Hur kan jag ens leva med tanke på vad min vän då berättade för mig?
Anteckningar
.jpg){kind=link}
