1:VK uppgift 3 Alexandra

Kära Dagbok!
Idag är det den tredje september år 1916. Min man Charles William Solly har ännu en gång åkt iväg för att delta i ett slag. Denna gång vid slaget i Verdun. Verdun är en liten stad som ligger i norra Frankrike och staden har inte så många invånare. Slaget uppstod för att Tyskarna var på väg till Paris och gick genom vårat kära systerland Belgien utan att fråga lov. Tyskarna gick till Frankrike bara för att kriga och det tyckte inte vi här i Storbritannien var acceptabelt så vi kännde att vi var tvugna att göra något åt saken, därför byggde vi ett antal stridsvagnar och begav oss till Frankrike för att hjälpa dem. Stridsvagnen var till en början en besvikelse och de flesta gick sönder eller fastnade i leran, därför började man att utveckla stridsvagnarna i vårt kära Storbritannien och åkte sedan till Frankrike igen, då blev det en succé. De flesta höll och de bombade bra. Min man är en av de många personer som deltar i slaget. Tidigare i veckan fick jag ett brev av min make, han skrev hur det är att ligga i skyttegrav och se hur soldaterna faller till marken.
Brevet löd:

Hej min kära!
Det är nu 94 dagar sedan jag träffade dig sist! Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte har skrivit till dig på länge. Vi har haft fullt upp här med att ta hand om alla skadade och att försvara oss så vi inte själva faller offer. Jag är glad att du inte är här, för jag skulle aldrig vilja att du skulle få uppleva något så här fruktansvärt och avskyvärt. Det här kriget är det värsta jag har varit med om, jag har aldrig sett så mycket död i hela mitt liv. Mitt arbete är att ligga i en skyttegrav och försöka mota bort Tyskarnra från att komma in på vår mark. De soldater som försöker närma sig blir antingen skjutna eller så drunknar det i gyttjan för att de blir nersprungna eller faller till marken och inte kan ta sig upp därifrån.
Omgivningen här är inte det ultimata heller, för det både regnar och blåser och på morgonkvistarna är det även dimmit så man får ingen klar sikt över vad som kan komma att hända. För några dagar sedan hände det jag fruktat, min kamrat brevid mig blev skjuten och dog av sina skador jag klarade mig dock med bara ett par små sår.
Igår fick jag beskedet att jag måste åka vidare, jag ska inte längre vara här i Verdun. Jag blev väldigt glad och trodde jag skulle få åka hem till dig, men icke, jag ska gå till Somme och hjälpa dem där. Det jag har hört om Somme är inte så positivt heller, det är mycket död, kanske till och med värre än här i Verdun. Jag vet inte hur det är innan jag kommer dit, men det verkar inte särskilt tilltalande.

Love Charles

Jag är också glad att jag inte är i Verdun eller Somme, jag skulle aldrig kunna ta livet av en person eller se någon dö på ett så fruktanssvärt sätt. Jag tycker synd om alla som mister sina liv där borta, i alla fall om fransmännen och våra stolta britter. Det är tyskarnas fel att allt detta börja så dem tycker jag inte lika synd om, dem får skylla sig själva. Det är så klart inte alla tyskars fel men det är nationen Tyskland som jag beskyller och jag tycker dem ska hållas ansvariga för det dem gjort.

Källor:
bloggen
www.ne.se
www.wikipedia.se
www.google.se