Uppgift 4 - Lovisa

Mitt reporterhäfte har sakta men säkert fyllts upp med anekdoter från folk som jobbar inom Storbritanniens militär, har bara några få sidor kvar. Under åren har jag skrivit ner de flesta av mina tankar. Jag har skrivit långa brev om alla upplevelser och syner vid krigsfronten. Dem har jag sedan gett till underofficer Barlow som har läst igenom och godkänt texterna. Han har skickat dem vidare till min redaktör. Han gillar det jag skriver....eller, det var i alla fall det han sa senast jag hörde av honom. Han har sagt att han tycker det är för riskabelt att skicka min månadslön med posten eftersom Barlow kollar igenom allt jag får skickat till mig. Och gud vet hur många mellanhänder brevet har nått innan det kommer fram till Barlow. Så för tillfället så får jag lita på att militären ger mig mat och tak över huvudet.

Jag har tänkt mycket på det här med varför kriget började från första början, och vem man ska lägga skulden på för allt som hänt de senaste åren. Från vad jag har hört när jag har tjuvlyssnat på när soldaterna pratar med varandra, så har de väldigt bestämda åsikter. Enligt dem är allt Tysklands fel. Eller, allt kan väl inte vara deras fel, men man kan i alla fall säga att de definitivt var en bidragande orsak till det här kriget. Under krigets gång har många människor fått sätta livet till för att skydda sitt land. Jag tror att genom att vi har förlorat så mycket, har det fört folk närmare varandra och kanske har vi äntligen insett att det här kriget är helt meningslöst. Jag hoppas att alla länder kan lära sig något utav det här.

Min tyske vän skickade ett foto till mig och skrev ett långt brev om hur han hade trampat på en mina och blivit tvungen att amputera en armen. Jag trodde han skulle vara ledsen, men insåg snabbt att det stod nog emellan en amputerad arm eller döden. Då hade jag nog också varit glad att det "bara" blev en arm inte gick att rädda. Han skrev också att han äntligen skulle få komma hem. Han hade knappt hört av sig till sin mor under åren som gått. Han tyckte att det kanske skulle vara bättre om hans mamma glömde bort honom - ifall han inte hade överlevt tills kriget hade nått sitt slut. Tänk vad glad hans mamma skulle bli när han plötsligt en dag stod där på verandan till deras lilla blåa hus där en dag och sa "jag är hemma".