Emilia uppgift4

1920-09-05

Kära pappa!

Jag kommer äntligen hem snart! Jag beräknar vara tillbaks på hemmaplan den andra movember i år (1920). Jag ska äntligen få träffa dig igen efter alla dessa år, jag kan knappt bärja mig! kommer du ens ihåg din 23-årige son, som du skickade till armén för att tjäna sitt land? Den sonen kommer att återvända redan inom några veckor, hem till Frankfurt igen för att träffa er. Som du vet är kriget över, det är åter fred. Freden och avtalet till de skapades i Versailles som du säkert också redan vet och jag har så många tankar från kriget som jag vill dela med dig när jag kommer hem igen. Tyvärr är allt inte så kul, som du kanske förstår blev kriget ingen enkel match. Det var efter att USA hade gett sig in i kriget som det hela blev så mycket svårare. Det var egentligen vi som retade dem att gå in i kriget, i alla fall var det många som påstod det. Vi och även ententen hade svårt i vårt anfall och att komma någon vart och många försök gjordes från båda sidorna. De ville få ut oss ur deras land och vi ville till Paris. När vi sedan började att attackera från ubåtar i Atlanten gav sig Amerikanarna in i kriget också. De ansåg att vi hade attackerat deras fartyg men det är något som jag tycker verkar överdrivet. Dock var jag inte med till sjöss så mina ord är inget värt men en stormakt som oss behandlar alla lika även i krig. USA gick hur som helst med i kriget våren 1917 och i mars ett år efter var vi tvungna att sluta fred med Ryssland för att kunna koncentrera oss på att försvara oss på västfronten. Trots att ryssarna på östfronten inte längre var något problem hade USAs armé precis gått med i kriget och deras arméer var både utvilade och motiverade. När de kom ännu ett land emot oss blev det tungt, vi var utslitna och utbrända. Det tillsammans med att många utav oss bara väntade ut kriget, ville dö eller åka hem och många av oss tyskar kämpade utan mål. Ett tag tillhörde jag också den kategorin men jag ryckte upp mig och hade jag inte gjort det då hade jag kanske inte stått här idag. Dock trycktes min kämpaglöd ner något enormt när Ententen, efter alla försök, slutligen kunde anfalla med resultat. För våran del var det inget bra resultat utan vi tvingades ut ur deras land och vända hem igen. 1918 11 november tvingades vi ge upp, det var en dyster dag som vi alla kommer att minnas. Vi får dock inte glömma att Österrike-Ungern hade också hade gett upp samt att Turkiet hade besegrats. Det var ingen förlust vi ska vara nöjda över men samtidigt bevisade vi en gång för alla att vi är en stormakt som inte viker sig i första taget.

När det meningslösa kriget var över började förhandlingarna januari 1919 i Versailles och om jag inte minns fel var det inte mindre än 26stater som deltog. Vi tillsammans med Österrike- Ungern var inte inbjudna och fick inte delta, inte heller Ryssland deltog i förhandlingarna. Det var ett fredsavtal som skulle skrivas men av de extrema villkoren som skrevs skulle jag vilja kalla det "kravbrev". Frankrike, Storbritannien och USA var de länder som till största del bestämde och beslutade om dessa kraven på vår nation. USA som från början var med på det hela drog sig ur på grund av villkoren som Tyskland sattes under och Storbritannien följde deras exempel.

Den sjunde maj fick vi villkoren och de var brutala enligt mig, vår regeringen gjorde uppror vilket jag stöttar till 100 procent. Avtalet var orättvist och vi hade inget att säga till om så regeringen gjorde också rätt i att lämna Versailles genast. När regeringen sedan kom tillbaka till Tyskland avgick dem och en ny regering tredde i kraft och en omröstning skulle få avgöra om vi skulle godta fredsavtalet eller inte. Omröstningen visade trots allt att fredsavtalet skulle godtas och Tysklands nya utrikesminister och kommunikationsminister skrev på avtalet den 28juni 1919. Vilket misstag måste jag säga och jag vet att jag är långt ifrån ensam om den åsikten. Visst, hans alternativ var säkerligen inte många men att vårt land skulle skriva under på att kriget var vårt fel måste vara det största misstaget i historien. Enligt mig är det Serbiens nationalister som bör skulden till det här kriget. De va deras medborgare som startade uppror och oroligheter genom skottet i Sarajevo. Hade inte Svarta Handen haft de där männen där hade nog aldrig vi ens börjat fundera på någon Schlieffernplan, det var bara vår plikt att försvara vår nation och visa vår styrka. Jag menar hur hade det sett ut om Tyskland, det största industrilandet samt stormakten, hade varit neutrala. Ett land som vi måste ju visa styrka och makt, hur kommer världen se ut i framtiden? Nu har vi ändå kämpat och kanske inte vunnit men visat att vi klarade att stå upp mot andra stormakter. Jag tror att detta betyder framgång för vårt land, att vi blir mer enade. Dock tror jag att detta så kallade avtalet vi skrivit på kommer bli avgörande för framtiden. De hårda regler Tyskland kommer få leva efter blir vårt undergång. Vi kommer inte längre få bygga upp vår armé på samma sätt vilket kommer göra många arbetslösa samt att vårt försvarsmakt kommer bli svag ifall ett krig skulle inträffa igen. Våra industrier kommer heller inte få fortsätta producera vapen vilket kommer leda till ännu mer arbetslösa. Industrier är en stor del av Tysklands inkomstkälla och förlorar vi det vi annars lever på, dör vi. Vårt land, vår nation, vårt rike, vår stolthet, vart tog det vägen? Om Tyskland ska förbli en stormakt måste folk vakna upp och inse fakta, detta avtalet kommer inte bli ett lyft direkt. Vi kommer också bli av med en hel del land vi brukade äga och förvalta oss på, våra rikedomar kommer gå till andra länder. I Fredsavtalet, om det är så det kallar det, hävdar de även att Tyskland kommer bli ersättningsskyldiga många länder, däribland Frankrike och Storbritannien, en ofantlig summa som ska vara avbetalad senast 1984. Det är skandal, det kan inte bli mer orättvist än såhär! Frankrike, vars premiärminister är den största hjärnan bakom detta avtal, har bara sett till sitt lands bästa och inte tänkt på att det faktiskt är Europa och världens bästa vi alla vill. Alla vill väl ha fred och så länge handeln funkar mellan länderna tycker inte jag att något land ska behöva ha massa skulder och bli orättvist behandlade! Jag kan knappt vänta tills jag får höra hur ni där hemma tycker! Återigen jag saknar er så, vi ses snart!

Walter

KÄLLOR:

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden
• http://www.ne.se/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget?i_h_word=freden+i+Versailles#
• http://www.ne.se/enkel/versaillesfreden

Uppgift 4 - Lovisa

Mitt reporterhäfte har sakta men säkert fyllts upp med anekdoter från folk som jobbar inom Storbritanniens militär, har bara några få sidor kvar. Under åren har jag skrivit ner de flesta av mina tankar. Jag har skrivit långa brev om alla upplevelser och syner vid krigsfronten. Dem har jag sedan gett till underofficer Barlow som har läst igenom och godkänt texterna. Han har skickat dem vidare till min redaktör. Han gillar det jag skriver....eller, det var i alla fall det han sa senast jag hörde av honom. Han har sagt att han tycker det är för riskabelt att skicka min månadslön med posten eftersom Barlow kollar igenom allt jag får skickat till mig. Och gud vet hur många mellanhänder brevet har nått innan det kommer fram till Barlow. Så för tillfället så får jag lita på att militären ger mig mat och tak över huvudet.

Jag har tänkt mycket på det här med varför kriget började från första början, och vem man ska lägga skulden på för allt som hänt de senaste åren. Från vad jag har hört när jag har tjuvlyssnat på när soldaterna pratar med varandra, så har de väldigt bestämda åsikter. Enligt dem är allt Tysklands fel. Eller, allt kan väl inte vara deras fel, men man kan i alla fall säga att de definitivt var en bidragande orsak till det här kriget. Under krigets gång har många människor fått sätta livet till för att skydda sitt land. Jag tror att genom att vi har förlorat så mycket, har det fört folk närmare varandra och kanske har vi äntligen insett att det här kriget är helt meningslöst. Jag hoppas att alla länder kan lära sig något utav det här.

Min tyske vän skickade ett foto till mig och skrev ett långt brev om hur han hade trampat på en mina och blivit tvungen att amputera en armen. Jag trodde han skulle vara ledsen, men insåg snabbt att det stod nog emellan en amputerad arm eller döden. Då hade jag nog också varit glad att det "bara" blev en arm inte gick att rädda. Han skrev också att han äntligen skulle få komma hem. Han hade knappt hört av sig till sin mor under åren som gått. Han tyckte att det kanske skulle vara bättre om hans mamma glömde bort honom - ifall han inte hade överlevt tills kriget hade nått sitt slut. Tänk vad glad hans mamma skulle bli när han plötsligt en dag stod där på verandan till deras lilla blåa hus där en dag och sa "jag är hemma".

Klara Uppgift 4

1919-07-01

Kära Erik!

Det är idag exakt fem år och en månad sedan jag skrev till dig och om hur vacker sommaren var och hur jag längtade efter dig. Jag skrev om mitt och Franz liv här i Budapest. Tänk så mycket som har hänt sedan dess. Denna sommaren är också vacker men ingenting kan någonsin bli som det var förut. Inte lika vackert, inte lika rent och inte lika tryggt. Över 8 miljoner människor har förlorat sina liv i detta värdelösa och framförallt onödiga krig. Kriget har inte lett till något förutom död. Ingen vann på det. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan gå vidare och få ett någorlunda liknande liv som jag hade innan. Jag förstår att det måste vara ännu värre för dig som var där när det hände, mitt i stridernas centrum. Det jag skriver låter deprimerande och ledsamt och det är det på sätt och vis men vi måste också vara glada och se det positiva. Kriget är äntligen slut och mot alla odds lever fortfarande både du och Franz.

Freden i Versaille kom inte en sekund för tidigt. Det stör mig lite att anledningarna till freden var att de olika ländernas stadskassor börjat tömmas på grund av alla pengar som lades på kriget och inte att de äntligen förstod hur meningslöst kriget var och hur mycket skada de gjorde. Det var den 28 juni som Tyskarna undertecknade fredsavtalet under protest i den franska staden Versaille. Exatkt fem år efter skotten i Sarajevo. Jag vet inte om du känner till detta men man valde just den staden av en anledning. Det var nämligen i Versaille som Tyskarna anropade Tyska kejsardömet år 1871 under de fransktyska kriget. Jag vet att det inte har varit riktigt krig sedan i november förra året. En vapenvila undertecknades nämligen den 11 november 1915 men nu när Tyskland har skrivit på fredsavtalet känns det som på riktigt, som en nystart. Nu har kriget fått ett definitivt slut.

Du vet nog detta bättre än jag Erik, kan du skriva tillbaka om jag har förståt detta rätt? Avtalet rymmer fyra huvuddelar. De är territoriella avträdelser, begränsningar avseende Tysklands framtida militära styrka(de får bara ha 100 000 man allt som allt i kriget) samt en paragraf om Tysklands ensidiga skuld till kriget. Landet tvingas betala skadestånd till de andra länderna (Enhetens länder) och de är de inte nöjda med avtalet eftersom de redan är mycket fattiga på grund av alla kostnader som kriget gav. Enheten vill hindra Tyskland för att kunna starta ett nytt krig så de kan räkna med att få betala en stor summa men hur myckat tyskarna blir tvugna att betala har man inte bestämt än. Tyskland har också förlorat mycket land och alla dess kolonier.

Jag tycker att Tyskland förtjänar ett straff men jag tycker att deras straff är lite väl hårt. De verkar väldigt sura över vad som drabbat dem. Detta kriget skulle gjort dem mer framgångsrika från början men så blev inte fallet, tvärt om. Jag tror att de är sugna på revench men jag tror att de blir svårt för dem att få det med tanke på deras ekonomi. Dessutom så tycker jag inte att hela skulden ligger på Tyskland även om en stor del av skulden gör det. De anföll Frankrike i princip utan andledning och var tillräckligt sluga till att gå genom Belgien för att göra det. Men jag tycker även att en stor skuld ligger på organisationen Svarta handen. De har faktiskt aldrig ställts till rätta för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand vilket jag tycker är skandallöst. En annan stor faktor till varför Tyskland förlorade kriget är enligt mig den hemliga alliansen mellan Ryssland och Serbien. Det känns dumt att säga att man måste tillkänna ge alla allianser, så det finns nog inget man kan göra för att förhindra det. Kanske hade det blivit krig även om skotten i Sarajevo inte inträffat. Läget i Europa var väldigt spänt, mycket tack vare kolonierna. Alla länder var också giriga och själviska. De underskattade de andra länderna och trodde att de skulle bli en lätt match. Dessutom gjorde nog den växande nationalismen då sitt för krigsutbrottet också.

Nu efter kriget ser Europa helt annorlunda ut geografiskt sett också. Det har uppstått många nya stater som du kanske vet. Jag tror att Franz nämnde något om Finland, Estland, Polen, Tjeckoslovakien och något på Litu... eller liknande? Några mer tror jag också. Vet du vilka det var Erik? Jag har inte så bra koll eftersom att allt är nytt och inte bestämt än. Så mycket vet jag i alla fall att vårt egna land är splittrat och har blivit Österrike och Ungern. Det känns konstigt med en massa småstater. Jag undrar hur det kommer att påverka Europa. Det kommer nog bli svårare att komma överens eftersom det finns fler åsikter att ta hänsyn till men samtidigt blir det kanske läget blir mindre spänt eftersom det inte finns lika många stormakter som vill komma åt varandra. Jag hoppas att Europas länder i framtiden kommer kunna samarbeta och hjälpa varandra och stå som en förenad enhet i globala frågor och situationer.

Kram din syster Maria!

Källor:

http://www.ne.se/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget/frederna/freden-i-versailles

http://www.ne.se/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget/krigets-f%C3%B6ljder

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget

http://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Versailles

1:VK uppgift 3 Alexandra

Kära Dagbok!
Idag är det den tredje september år 1916. Min man Charles William Solly har ännu en gång åkt iväg för att delta i ett slag. Denna gång vid slaget i Verdun. Verdun är en liten stad som ligger i norra Frankrike och staden har inte så många invånare. Slaget uppstod för att Tyskarna var på väg till Paris och gick genom vårat kära systerland Belgien utan att fråga lov. Tyskarna gick till Frankrike bara för att kriga och det tyckte inte vi här i Storbritannien var acceptabelt så vi kännde att vi var tvugna att göra något åt saken, därför byggde vi ett antal stridsvagnar och begav oss till Frankrike för att hjälpa dem. Stridsvagnen var till en början en besvikelse och de flesta gick sönder eller fastnade i leran, därför började man att utveckla stridsvagnarna i vårt kära Storbritannien och åkte sedan till Frankrike igen, då blev det en succé. De flesta höll och de bombade bra. Min man är en av de många personer som deltar i slaget. Tidigare i veckan fick jag ett brev av min make, han skrev hur det är att ligga i skyttegrav och se hur soldaterna faller till marken.
Brevet löd:

Hej min kära!
Det är nu 94 dagar sedan jag träffade dig sist! Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte har skrivit till dig på länge. Vi har haft fullt upp här med att ta hand om alla skadade och att försvara oss så vi inte själva faller offer. Jag är glad att du inte är här, för jag skulle aldrig vilja att du skulle få uppleva något så här fruktansvärt och avskyvärt. Det här kriget är det värsta jag har varit med om, jag har aldrig sett så mycket död i hela mitt liv. Mitt arbete är att ligga i en skyttegrav och försöka mota bort Tyskarnra från att komma in på vår mark. De soldater som försöker närma sig blir antingen skjutna eller så drunknar det i gyttjan för att de blir nersprungna eller faller till marken och inte kan ta sig upp därifrån.
Omgivningen här är inte det ultimata heller, för det både regnar och blåser och på morgonkvistarna är det även dimmit så man får ingen klar sikt över vad som kan komma att hända. För några dagar sedan hände det jag fruktat, min kamrat brevid mig blev skjuten och dog av sina skador jag klarade mig dock med bara ett par små sår.
Igår fick jag beskedet att jag måste åka vidare, jag ska inte längre vara här i Verdun. Jag blev väldigt glad och trodde jag skulle få åka hem till dig, men icke, jag ska gå till Somme och hjälpa dem där. Det jag har hört om Somme är inte så positivt heller, det är mycket död, kanske till och med värre än här i Verdun. Jag vet inte hur det är innan jag kommer dit, men det verkar inte särskilt tilltalande.

Love Charles

Jag är också glad att jag inte är i Verdun eller Somme, jag skulle aldrig kunna ta livet av en person eller se någon dö på ett så fruktanssvärt sätt. Jag tycker synd om alla som mister sina liv där borta, i alla fall om fransmännen och våra stolta britter. Det är tyskarnas fel att allt detta börja så dem tycker jag inte lika synd om, dem får skylla sig själva. Det är så klart inte alla tyskars fel men det är nationen Tyskland som jag beskyller och jag tycker dem ska hållas ansvariga för det dem gjort.

Källor:
bloggen
www.ne.se
www.wikipedia.se
www.google.se

Uppgift 4 - Kriget

Härligt!

Nu kan man äntligen leva ett riktigt liv utan massa vapen, bomber och krigsutrustning, nu kan man vakna varje dag utan att behöva oroa sig över om man kommer vakna nästa dag. Världen har också mognat mycket tycker jag och det känns som att världen börjar hämta sig igen.

Nu ska jag bo hos mina föräldrar ett tag och umgås med dom eftersom jag inte varit hos dom på över 3 år! Det ska bli väldigt trevligt men också en stor lättnad för mamma och pappa som är väldigt lättade över att jag överlevt hela kriget.

Serbien känner nog mycket skuld efter detta och vad de har ställt till med! Det var ju trots-allt en Serb som utbröt hela kaoset och kriget! Serbien kan ju inte göra så mycket eftersom de har ganska dålig ekonomi, svag armé och är väldigt sårbara. Jag hoppas att omvärlden förstår att Serbien inte har något att göra med händelsen och att de inte bör straffa Serbien över vad en enskild individ har gjort.

Nu ska jag ta en kopp te och vila lite, hej då!

Uppgift 5, Johanna K

Vad hade hänt om...?

Jo, vad hade hänt om inte kronprinsen Franz Ferdinand hade blivit skjuten?

Då hade inte det blivit någon hämnd mellan Österrike-Ungern och Serbien och om inte det skulle hänt, hade det inte blivit ett första världskrig.
Allt beror på Serbien. Jag tror faktiskt inte att det skulle blivit ett första världskrig om ingen blivit skjuten, man vet aldrig men det skulle inte blivit just den dagen, kanske senare. Människor verkar gilla krig, gilla att döda människor och se massvis med blod kring kropparna i det gröna gräset med vackra blommor som man kan känna doften av och som finns i många fina färgglada färger. Men världen blev grå, helt plötsligt. Rökmolnen sänktes över världen, och allt blev ett stort krig. Det luktade inte så gott som det brukade göra. Om jag hade levt på den tiden och skulle gått igenom Verdun och Somme, skulle jag sett döda kroppar, hur kul är det att se? Det vill bara de människor som har ett ont hjärta.

Allt blev till en stor grej, det är väldigt onödigt. En person dog, det gjorde att tusentals fler dog.
Jag tycker att det var ganska osmart. Kronprinsen är minst lika mycket värd som alla andra människor. Det var fel att döda honom, men Österrike-Ungern kanske tog det lite för hårt.

Jag menar om jag skulle levt då och åkt till Serbien, som han gjorde och jag skulle blivit skjuten, då skulle ingen i Österrike-Ungern brytt sig, eftersom jag är en vanlig tjej. Det är fel, tycker jag. Eftersom alla betyder lika mycket. Om jag skulle blivit skjuten istället för Franz Ferdinand, skulle det inte blivit ett världskrig, inte ens ett krig. Därför, förstår jag inte varför Österrike-Ungern tog detta som en stor sak, även fast det var en kronprins. Han betyder mycket för landet. Men det gör väl alla andra människor också, han är speciell. Men det är vi alla, han är bra på den saken. Men andra är bättre på andra grejer. Tänk att hur många som helst i världen dör av att de blir skjutna eller så dör de av svält, men ingen bryr sig, bara släkten och vännerna. Men plötsligt bryr sig alla om en kronprins dör!? Så fruktansvärt fel.

Detta händer inte varje dag. Om inte detta hade hänt, då skulle många människor av det här dödsantalet levt ett bra liv och mått bra ett tag till. Släktträden skulle blivit mycket större, för att då kan fler ha barn och då fortsätter generationer. Vissa generationer tog stopp där. Om inte de hade tagit stopp, hade det funnits fler människor i världen nu. Även fast det är tillräckligt och vi kanske knappt får plats så är alla unika, på sitt eget sätt.

Men tänk om hämnden skulle skett som den gjorde, då kunde folk tänka med sin hjärna och inte börjat med bilda massa kolonier. För då skulle inte kriget fortsatt. De kanske kunde insett att det inte var någon stor sak att kriga om. Men de var inte så smarta och människor är inte smartare nu, tyvärr. Tänk om alla skulle vara korkade personer, då skulle det kanske det varit ett stort krig över hela världen, ett tredje världskrig. Tänk så skulle ett tredje världskrig fortsatt tills alla var döda. Vi förstör vår värld, med massa bråk som övergår till blod som blir till döden.
Döden är hemskt, eller bra för vissa. Det är bra för vissa som inte orkar leva, för man kanske är deprimerad och inte har någon anledning att leva, så känner människor varje dag. De som inte har några vänner eller släkt. Då finns det ingen anledning, att inte älska eller bli älskad. Varför ska man leva då egentligen? Men om man har ett bra liv och inte vill ändra på något och plötsligt kommer någon och skjuter den människan som är hur lycklig som helst, hur känns det egentligen? Förlora sitt liv när man var som lyckligast. Undra om man dör med ett leende på läpparna då. Det kan inte jag svara på, men det är olika från person till person. Vissa kanske gör det, vissa inte. Jag vet inte ens om jag skulle göra det. Jag menar, jag skulle vara lycklig för att jag har levt ett bra liv och jag skulle vara olycklig för att jag blir mördad redan. När jag är så ung.

Uppgift 4 Julia

Efter de stora slagen och blodbaden i Verdun och Somme år 1916 var det många som var trötta på krig, det tärde på de inblandade, inte minst ekonomiskt. Flera gånger tidigare hade man försökt få ett slut på kriget, men det var alltid något som hindrade det. Men år 1918 gav man ändå freden en ärlig chans. I oktober och november 1918 var länderna tvungna att erkänna att ett fortsatt krig skulle få krigsnationerna på fall. Det var helt enkelt inte ekonomiskt lönsamt längre. Den 9 november samma år abdikerade den tyske kejsaren Vilhelm. Strax efteråt utropas Tyskland som republik. Bara tre dagar efter detta skedde, den 11 november, har alla länder undertecknat avtalet om vapenvila. Klockan elva samma dag inleds vapenstilleståndet mellan krigsländerna. Eftersom ingen längre vill kriga bestämmer man sig i januari 1919 för att samtala och hitta en kompromiss nationerna emellan. Den 18 januari 1919 öppnas fredskonferensen i den franska staden Versailles. Mötet handlar främst om en överenskommelse mellan Tyskland och dess största fiender, bland annat Frankrike, Storbritannien och USA.

Den 28 juni var alla länder överens om ett kommande fredsavtal - alla utom Tyskland. Men efter påtryckningar från de övriga länderna tvingades de att skriva på. Men det var inte bara Tyskland som inte fick precis som de ville. Frankrike fick vika sig för sitt förslag om ett delat Tyskland. Även för Japan och Italien blev fredsavtalet lite av en besvikelse. De blev inte tilldelade de territoriella vinster som de räknat med. Men Tyskland fick det värst av alla. Enligt avtalet skulle de betala en enorm skuld till de andra länderna. De blev också tvungna att lämna ifrån sig alla sina kolonier och en del landmassa. Stormakterna gjorde stora nedskärningar i den tyska försvarsmekanismen. Man ville undanröja Tyskland som ett framtida hot. Den militära styrkan minskades till 100 000 man och de förbjöds även att inneha tunga vapen och vissa stridsfordon.

Till råga på allt fick Tyskland skulden till kriget, det var, enligt de andra länderna, deras fel att kriget brutit ut fem år tidigare. Jag tycker att man behandlade Tyskland på fel sätt under fredsförhandlingarna i Versailles. Jag tycker beteendet som de andra stormakterna, främst Storbritannien och Frankrike, visade upp tyder på att de var rädda för Tyskland. Precis innan kriget tog sin början 1914 uppfattade stormakterna i Europa Tyskland som ett hot. Deras ekonomi och industri var på uppgång och de andra andra länderna ville inte att ännu ett land skulle bli till en stormakt. Man kan säga att de ville ha alla fördelar för sig själva. Under kriget var Tyskland en stormakt, men under fredsförhandlingarna hade de inte mycket att säga om eftersom det var många länder som var emot dem. Jag tror att dessa länder ville försäkra sig om att Tyskland inte skulle kunna resa sig till sin fulla briljans ännu en gång. Fast jag tror inte att det är bra att påverka ett land så mycket. Alla länder får uppleva bra och dåliga dagar och så är det bara. Om ett viktigt land plötsligt inte finns där det varit förut tror jag att själva balansen inom ekonomin, men även politiken rubbas. Även fast det kanske inte märktes de närmaste åren tror jag att Tysklands motståndare fick lida för sitt agerande längre fram på något sätt. Man kan jämföra det med vad som just nu håller på att hända med ekonomin i Europa. Italien är en mycket viktig nation inom euro-samarbetet, men de har på senare tid fått stora problem med sin ekonomi. Om ett land som Italien går i konkurs skulle det påverka hela valuta-samarbetet i en negativ riktning. I dagens samhälle, precis som under första världskriget, är vi beroende av varandra. Även fast vissa länder under kriget helst hade sett att de inte skulle behöva ha något med varandra att göra, var de kanske tvungna att inse att de var beroende av varandra och att det var viktigt att alla länder fick sin plats i samhället, vad det än gällde.

Efter kriget fick, som sagt, Tyskland skulden för kriget. Det är verkligen svårt att spekulera i vem som gjorde vad, och vad som ledde till vad. På sätt och vis kan jag hålla med om att Tyskland bidrog till att kriget bröt ut, eftersom det var de som anföll Frankrike. Men samtidigt var det Österrike-Ungern som började med att förklara krig mot Serbien. Jag tror att man tyckte att Tyskland startade kriget eftersom de var ett starkare land och att deras insatser därför gjorde större inverkan än Österrike-Ungerns. Fast i ett krig tycker jag samtidigt inte att man kan säga att ett ensamt land står för skulden. Jag förklarar vad jag menar genom ett exempel med två personer som bråkar. Om man bråkar med någon måste ju båda två vara aktiva för att bråket ska leva vidare. Om den ena står och säger fula saker till den ena, men den andra bara går där ifrån kommer bråket snart att ebba ut. Ifall båda istället skyller saker på varandra uppstår det en konflikt som båda vill vinna och i de flesta fall ger man sig inte förrän man själv har fått rätt. Precis på samma sätt måste det fungera i ett krig. I ett krig där flera länder är med och strider gör ju alla motstånd mot varandra, alla vill vinna och man gör allt vad man kan för att nå dit. Ofta kan det säkerligen bli så att striden bara blir värre och värre, man tar till allt grymmare vapen. Alla gör hemska saker och därför kan man inte skylla skulden till kriget på något enskilt land bara för att man inledde konflikten. Varje mord som begås måste ju straffas på likvärdigt sätt, oavsett om man kommer från Tyskland eller Frankrike exempelvis.

Jag tror inte att fredsslutet gjorde att alla länder blev helt sams igen. De allierade länderna i kriget kom antagligen bra överens. Tyskland, som tyckte att de blivit orättvist behandlade, var nog inte helt sams med de andra. Men eftersom de hade blivit fråntagna allt som de hade innan kriget kunde de inte göra något åt sin situation. Om de fortfarande haft en stark militär ställning hade de kanske övervägt att gå till anfall mot de andra länderna ytterligare en gång, som protest. Men även fast de var hjälplösa mot de andra länderna rent praktiskt tror jag att det brann en hämndlystnad inom många tyskar.

Precis efter kriget slutade tror jag att många länder kände sig tomma, som att de inte riktig kom ihåg hur det var att leva i fred. Man tog det nog lite lugnt den närmaste tiden efter kriget. Jag tror att krigsslutet kändes som en urladdning för vissa. Det var säkert svårt att försöka leva som vanligt igen. Men ingenting kunde ha varit som innan kriget. Något så omfattande sätter sina spår för många år framåt. Det var säkerligen en hel del människor som kände någon som stupat, eller i alla fall kände till någon som inte längre fann kvar. Jag tror att det var många som först efter krigets slut kunde inse vilken förödelse det hade varit. När man är mitt under något svårt kan det ofta vara svårt att få grepp om situationen och det är inte förrän efteråt som man verkligen kommer underfund med vad som skett. Men om man bortser från alla personliga öden och tänker på hur världen utvecklades globalt efter kriget, tror jag att återhämtningen gick relativt fort. Eftersom i stort sett alla länder som var med under första världskriget var väl utvecklade tror jag att det gick ganska smidigt att bygga upp sig igen. Trots att länderna hade det svårt rent ekonomiskt under kriget tror jag att det gick bra för med på grund av att de från början hade en stadig grund att stå på. Om man ser tillbaka på första världskriget från idag ser vi ju att det har gått bra för de allra flesta länderna som var det i kriget.

Källor

http://www.ne.se/lang/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget?i_whole_article=true

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget

http://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.google.se%2Furl%3Fsa%3Dt%26rct%3Dj%26q%3D1a%2Bv%25C3%25A4rldskriget%2Bsammanfattning%26source%3Dweb%26cd%3D3%26ved%3D0CDMQFjAC%26url%3Dhttp%253A%252F%252Fwww.sjogy.nu%252Fdownload%252F18.27989da1123923f42b380001%252FArbetsh%2525C3%2525A4fte_WW%252BI.doc%26ei%3D3ULSTq-MC4bO4QTqt5kc%26usg%3DAFQjCNEMzdwDdeXKSXihdVDH3OTwMcuK_w%26cad%3Drja&h=3AQG-8nCN

Uppgift 4, Line

30 december 1919
Om man jämför idag med för tre år sedan, är det här ett riktigt nyår. Ett nyår som man kan fira med sin familj, sina nära och kära utan att behöva oroa sig över något. Utan att behöva få ångest över att det snart är ännu ett år att kunna leva sig igenom med nya dagar och månader. Den stora klumpen har släppt ifrån ens inre, man har börjat leva mer som man gjorde innan krigstiderna samt börjat ta tillvara på tiden man har med varandra mer. Nu för tiden varken ser eller hör jag någon som klagar över något eller på någon, alla är så tacksamma över det dem har och tar tillvara på varenda sekund. Min egen familj har sammanfogats, min mor och far har kommit hem från Tyskland och kommer stanna här i Frankrike med oss tills döden skiljer oss åt. Det har dem lovat mig och min syster, vi kan inget mer än att lita på dem och leva varenda dag som om den vore ens sista.

Den 7 november hade det tyska högkvarteret i Spa telegraferat till fältherren, Foch, och bett om att få stilleståndsvillkoren. Samma dag kom det 5 delegater i en tysk bil med en vit flagga till den franska förposterna för att ta emot villkoren. Där ifrån åkte de vidare i en fransk bil, vidare med tåg med nedrullade gardiner så ingen skulle kunna ana att vilka dem var. Klockan var 22:00 när dem stannade och tyskarna visste inte vart dem befann sig rent geografiskt. Klockan 8:00 på morgonen där efter, fick de komma inför Foch som direkt, utan artighetsbetygelser frågade en utav tyskarna, Matthias Erzberger, om vad dem önskade. Han berättade då att dem var här för att mottaga deras förslag om vapenstillestånd. Foch frågade då om dem bad om vapenstillestånd och då svarade dem enbart ja. Den tyska delegationen fick under de följande 3 timmarna uppläst och översatt för sig villkoren för de 35 huvudparagraferna. Tyskarna hade 72 timmar på sig att antingen godta eller förkasta, alltså fram till den 11 november klockan 11:00.

Det var den 11 november, klockan 11:00 som alla strider upphörde, som om hela världen plötsligt stannade upp för att det hade gått för långt. Då den ryska revolutionen hade varit och den följande freden i Brest-Litovsk kom, drog sig Ryssland ur kriget. Det var även då som den tyska armén kunde avancera österut och samtidigt lösgöra stora mängder trupper för insatser på västfronten. Då anslöt sig även USA till enheten och sände över två miljoner man till Europa. 1918 lyckades den sista tyska offensiven pressa fram fronterna mot Paris, men de tyska trupperna hejdades och drevs tillbaka även denna gången. Efter en revolution i Tyskland begärde dem äntligen vapenvila. Tysklands kejsare Willhelm II tvingades avsäga sig tronen och flydde därför till Nederländerna. Man hade försökt länge att införa fred, genom Tysklands kejsare Willhelm. Han hade redan försökt året innan detta, 1917 alltså, med att kontakta sin släkting och försöka avsluta kriget men han fick dock inget svar. Ryssarna var mer intresserade av Konstantinopel och därmed få fri sjöväg till Medelhavet. De allierande hade lovat dem detta om de tillsammans kunde vinna kriget.

Tyskland vann inte kriget, det var Frankrike och Storbritannien som stod för vinsten. Jag tycker det är svårt att ta ställning till vem som är boven i detta dramat, eftersom jag endast är en sjuksköterska och inte har fått mer information kring kriget mer än via radion och från folk i min omgivning. Det är väldigt lätt att sitta och säga att om inte skottet i Sarajevo hade skett hade kriget aldrig uppstått... Men jag tror det är så mycket andra små detaljer som räknas in i kriget som folkmassor gått runt och hakat upp sig på, för att förr eller senare bli osams och starta ett krig. Alla är vi olika, tänker och agerar olika, det förvånar mig inte alls att det sker missförstånd mellan oss individer och att det förr eller senare blir krig. Sen kan man ha olika syner på ämnet krig, jag själv har väldigt svårt att acceptera folk som ligger och skjuter på varandra utan anledning, vilket jag tror de flesta människor också har svårt för. Man ska väl för tusan kunna lösa ett problem utan att behöva ta till våld, var det inte sådant man som barn fick lära sig utav sina föräldrar? När jag skriver detta blir jag så frustrerad och jag vill helst inte fortsätta skriva om kriget som varit, jag har sett tillräckligt inne på sjukhusavdelningarna och hört tillräckligt utav olika människor. Jag vill bara släppa det hemska minnet, gå vidare och ta varje dag som den kommer.

Hela Europa kommer och har redan förändrats efter detta krig. Om man börjar med att titta på fotografiska bilder som folk varit ute och fotograferat, ser man hur miljön, omgivningen och städerna har förstörts. Jag har framförallt fått se bilder från städerna Verdun och Somme, vilket jag ibland ångrar att jag gjorde. På bilderna ser man exakt hur folk torterades, hur folk kämpade i lervällingarna, hur folk sköt varandra och hur folk låg där på marken helt förstörda och döda. Staden Verdun är iprincip helt förstörd, det brukade vara en utav städerna man åkte till på somrarna när man var yngre. Om jag skaffar barn någon gång i framtiden kommer jag inte kunna ta mina barn till Verdun som mina föräldrar gjorde när jag var yngre, det kommer ta lång tid till återuppbyggnad av samhället.
Själva freden slöts under detta året, 1919. Rent geografiskt har det skett många omritningar på världskartan, sju nya stater har uppstått! Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Även det österrikiska kejsardömet har krymt till två småstater, Österrike och Ungern. I de stater som hade förloar har de flesta kejsarna fått avsättas eller avgå. I Ryssland segrade kommunisterna och bildade Sovjetunionen. För Tyskland blev fredsvillkoren mycket hårda, de skulle bland annat bli tvugna till att betala ett enormt skadestånd.

Jag hoppas och tror att min vän, Jaquline, kommer flytta tillbaka till Frankrike nu när det är fred igen. Det vore så skönt om hon kunde flytta tillbaka, att få någon att kunna prata om allt med och dela gamla minnen med. Det har jag saknat mest utav allt. Jag saknar och tänker på henne varje dag, vi har inte träffats på flera år och vi har knappt hörts av på flera år heller... Jag skäms över att jag inte har tagit mig i kragen för att göra ett försök till att kontakta henne igen, men det har inte varit lätt nu när det har varit krig. Jag får se till att göra det någon dag. Nu ska jag fortsätta fira det nya året med de personer jag älskar mest utav allt här på vår fina jord, glömma allt det hemska, minnas allt det underbara och ta allt som det kommer. Det löser sig!

KÄLLOR:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1918)
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget

Uppgift 4 - Fanny :)

Kriget är slut.

Fred har uppstått.

Det har gått 5 år sedan kronprinsen av Österrike- Ungern blev skjuten och alla händelser började. Jag är lättad över att allting som har satte press på hela landet har nu dock nu blivit ett minne. Jag minns stunden när vi öppnade brevet med dödsbeskeden från min far och Allan.

Kära Familjen Doré

Vi har tyvärr ett meddelande att berätta att Alexandér- och Allan Doré har avlidit den 14/6-1915 Alexandér avled på förmiddagen i truppens sjukhustält, och senare dog Allan ute på fältet. Vi beklagar sorgen för era familjemedlemmar.

Brevet fick vi för 3år sedan. Den dagen kommer jag aldrig att glömma, tårarna som rann ner för våra kinder var oändliga. Men nu har sorgen gått över, jag minns en massa minnen med mig och min far, mitt liv har förändrats på grund av det men det har förändrats bra också. Fred är det alla håller på att snacka om runt i staden och alla är lyckliga för att kriget har tagit sitt slut. I början på det nya året 1919 samlades ledarna för de ledande makterna i kriget och tog ett beslut om fred. Alla förklarade och diskuterade att allting var Tysklands fel i kriget. Jag håller med dem, men om man tänker långsiktigt så behöver det ju inte vara Tyskarnas fel. Det kan vara Rysslands fel att de samarbetade med Serbien och efter det blev Serbien anklagad för mordet på Österrike - Ungerns Kronprins. En lång historia som har nått sitt slut.

Jag tror att Tyskarna inte blev nog så nöjda med beslutet om att dem förlorade sina kolonier och blev stämplade. När kriget var igång var sjukhusen överfulla av en massa skadade soldater/människor. Nu när det är fredoch det är inte inte fullt så mycket folk. På Paris sjukhus är det nästan inga soldater kvar. Varje morgon kommer en familjemedlem och hälsar på de sjuka. Själv får jag ganska mycket uppmärksamhet här på sjukhuset eftersom jag är yngst. Det är nog ganska få personer som inte har varit med i kriget som befinner sig här. Dem har nog blivit sjuka som jag. Just nu är det sent på kvällen och alla sover i detta tysta rummet, utom jag. Det är en matbrist i hela landet just nu. Det är nog mest det politikerna förvirrade just nu. Matbristen beror ju på kriget, mat till soldaterna som var ute och krigade. varje dag nu har jag tänkt på framtiden, som Tänk om kriget börjar om eller att ett nytt större krig brister ut. Man har gott om tid här på sjukhuset, ingen av läkarna vet riktigt vilken sjukdom jag har fått. Därför får jag bara ligga stilla i min sjukhus säng hela dagarna. Jag ligger oftast och tänker på kriget och hur det har löst sig.

Tyskarna har blivit som världens fiender, dem fick inte vara närvarande på fredsavtalet och dem blev hårt straffade. en stor summa pengar, en så stor summa som jag aldrig skulle kunna föreställa mig. Det är tufft nu för alla efter kriget, alla hårt drabbade länder har fått en kris av något slag och med det menar jag speciellt Tyskland. Men som sagt, nu är det fred på jorden och jag hoppas att aldrig freden kommer att upphöra. Mänskligheten är bättre än så här det vet jag! Att starta ett nytt krig vore helt meningslöst. Jag vill ha fred förevigt.

je veux la paix pour toujours....

Detta är ett utdrag och minne ifrån Adrien Dorés dagbok. Adrien avled i natten mellan den 23 - 24 november 1919, ca 22år gammal på Paris sjukhus. Nous vous aimons et vous serez toujours dans nos coeurs. - Vi älskar dig och du kommer alltid finnas i våra hjärtan.

☆- 5 juni 1897 - † 24 november 1919

Källor:

http://skolarbete.nu/skolarbeten/versailles-freden/

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget

Uppgift 3 Josephine

Den 28 april 1916

Nu har jag fått nog.

Mr. Pierre Monecau

Vi är ledsna att behöva säga att Ms. Joline Monecau avled den 19/11- 1916. Hon har testamenterat alla sina ägodelar till dig och Ms. Allison Monecau, men eftersom du är den ända kvar i livet är du nu ny ägare till ett testamente som täcker stora ägodelar.

Du har även fått ett hus testamenterat i Frankrike, som nu tillhör dina ägodelar.

Du kan hämta ut ditt testamente i Paris på Paris Rivé.

Så, mamma är borta. Vad ska jag leva för nu?

Det här kriget är det värsta jag varit med om. Folk dör vid min sida av skott hela tiden, det är ett under att jag fortfarande har klarat mig. Vad orättvist. De som dör kanske skulle njuta av att vara i livet, medan jag bara önskar att dö.

Jag har varit i det här kriget i två år nu. Jag har stöttat Frankrike på alla sätt som jag kan, kämpat emot tyskarna med alla medel. Men till vilket pris?

Det är väldigt enformigt här. De första månaderna av kriget var atmosfären i skyttegravarna väldigt spänd. Man var rädd för att bli skjuten eller skadas, eller att någon man kände skulle bli skadad.

Men läget är densamma varje dag som går, folk dör bredvid dig stup i kvarten, passande ordval. Vi soldater har gjort det här till ett ända stort skämt, det finns inte mycket mer att göra. Det är sällan någon som är skytt överlever så länge som jag har gjort. Det finns soldater i de andra länderna som skjuter på mig hela tiden, men jag underviker att bli träffad. Det är så konstigt. Den personen jag åt frukost med kanske inte finns till middagen.

Var verkligen Franz Ferdinands liv värt alla oskyldiga människor som dödat?

Mitt samvete sviktar hela tiden. Jag går och lägger mig varje kväll med känslan av att jag tagit oskyldiga mäns liv, skiljt dem från sina familjer, från sina liv.

Den kalla känslan jag känt förut, den där jag inte brydde mig om någonting har försvunnit helt. Nu vill jag bara här ifrån. Jag säger inte att jag inte vill härifrån för att rädda mitt eget liv, för det vill jag. Men jag står inte heller ut med känslan av att döda fler människor.

När ska det här sluta? Hur lång tid ska det gå innan vi börjar se ett slut, innan något av länderna ses som vinnare? Hur många människor måste dö innan länderna märker att vi inte kommer någonstans?

För det är precis så det är. Vi kommer ingenstans. Vi står på vad sin sida, i var sina skyttegravar, och skjuter på varandra. Meningen? Bra fråga.

Ja, bara jag kan komma på ett sätt att ta mig bort härifrån har jag ett hus som står och väntar på mig i Frankrike. Jag är endast 22 år gammal, jag har en hel framtid som väntar på mig om jag lyckas hålla mig i livet.

Jag befinner mig just nu i Verdun, idag är det den 28 april. Nästa gång jag skriver kommer jag nog fortfarande att vara här, för att vi kommer ingenstans. Så länge det finns friska män, redo att slåss i livet kommer slaget här att fortsätta. Tyskarna är precis lika starka som vi Fransmän, Men vi har fördel av hemmaplan. Eller fördel och fördel, vi har ju en klar nackdel av att tyskarna inte skulle bryr sig om ifall staden sprängdes i småbitar. Verdun är en stad som Frankrike är rädd om, den har ett bra läge i östra Frankrike. Det gör det mer viktigt att inte bara avsluta kriget och förklara fred, vi måste skydda vår mark och behålla den i gott skick.

Jag ska komma på ett sätt att ta mig härifrån. Det spelar ingen roll om jag måste offra en kroppsdel eller två. Heller det än att förlora hela mitt liv.

Skrivet, Pierre Monecau, soldat vid kriget under 1914- pågående

http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Verdun

Mina anteckningar

Olika Kartor på google.se

Uppgift 4, Johanna K

Kära dagbok!

Dag för dag som går, sätter jag på min gamla radio. Jag lyssnar över vad som har hänt. Det är hemskt att gå igenom det här. Denna veckan har varit ganska lugn måste jag säga och igår berättade de att de tror att det har blivit fred. Det är inte många som dött denna veckan, som andra veckor, de rabblar upp alla dödsannonser varje dag. Några veckor efter min man skickat brevet, ropades hans namn upp. Jag blev mycket förtvivlad och kände att jag ville dö. Men jag gav inte upp, och det ska jag inte göra nu heller. Jag visste att det var en stor chans att han skulle dö, det hade han sagt. Men man kan ju alltid hoppas, och när det väl händer, hamnar man i ett chocktillstånd. Jag lyssnade inte så noga på de andra namnen, men plötsligt när jag hörde min mans namn, då lyssnade jag, eller jag kan inte riktigt förklara, men jag blev chockerad, jag började gråta efter jag förstått över vad som verkligen hänt. Jag saknar honom, han dog 1916, när USA gick in i kriget. Nu är det årtalet 1919, jag lever fortfarande och det gör även min son Matteus är fyra år, så stor och söt är han. Jag önskar att jag kunde ge honom mer, jag har väldigt ont om mat och pengar. Även fast jag börjat mitt jobb som sjuksköterska får jag inte mycket betalt. Jag vill ha mer än vad jag får, fast det tror jag alla känner. Jag jobbar otroligt mycket, Matteus hänger med till sjukhuset när jag jobbar. Var ska han annars ta vägen!? Jag lämnar honom aldrig ensam.

Nu måste jag i alla fall återgå till vad de har sagt på radion om mer vad som har hänt. Denna freden som de har pratat om, heter ”versaillesfreden”, det är ett fredsavtal mellan detta krigets segermakter och det besegrade Tyskland. Detta avtal undertecknades 28 juni 1919 i ett slott utanför Paris som heter Versailles. I detta avtal bestämdes det att Tyskland skulle ge upp landområden och Rhenområdet. Rhenområdet bestämdes det att det skulle skötas av Frankrike. Rhenområdet hade varit Tysklands industriella centrum. Avtalet sa också att Tysklands armé skulle minskas och att det var de som var hela skulden till första världskriget.

Detta värlskriget har varit en stor katastrof, det var över 8 miljoner människor som dog. Det är svårt att förstå, jag menar det är bara människor, och de borde inte förtjäna att dö som unga. Nu när frederna har slutits, ska Europas karta ritas om. Det är sju nya stater som uppstått, dessa länder heter: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Det österrikiska kejsardömet har krympt till två småstater nu, Österrike och Ungern.

För Tyskland blir fredsvillkoren väldigt hårda. De ska betala ett stort skadestånd. Andra vill strypa deras ekonomi för att de hade varit med och startat första världskriget. De håller på att stänga deras fabriker och Tyskland förlorar sina kolonier. Eftersom andra länder gör såhär mot Tyskland, så skulle det inte förvåna mig om Tyskland försöker starta ett till krig, men det hoppas jag inte, för det vill jag inte vara med om. Men om jag har klarat mig igenom detta kriget klarar jag mig igenom det andra. Fast man vet ju aldrig.

Nu är det fred mellan alla länder, och allting är bra. Det känns så skönt, som en dans på rosor, ingen kan någonsin beskriva denna känslan. Nu vill jag bara leva mitt liv, alla dödsantal kan ingen person göra något åt, för det har redan hänt. Det är fruktansvärt. Men jag är glad att jag skrivit ner allt i min dagbok, så jag kan titta tillbaka i den om några år, jag kommer aldrig glömma hur allt har varit, när min son Matteus blir äldre ska jag berätta allt för honom. Jag funderar på att skicka ett brev till min kära vän Juliette och se hur hon mår nu efter kriget, hoppas hon fortfarande lever och att vi kan träffas snart. Jag funderar till och med att flytta tillbaka till Frankrike, nu när ändå allt är över och min man inte lever längre. Jag trivs så mycket där!

Kramar till min dagbok och son som har hjälp mig i gott och ont. Jag älskar er båda! Om inte detta kriget skulle brutit ut, då skulle min man levt och allt skulle varit bra, kanske till och med bättre ekonomiskt. Vem vet!? Men nu är det kväll och jag ska lägga min son och jag tänkte också sova. Godnatt!

Källor:

http://www.ne.se/enkel/versaillesfreden

http://www.ne.se/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget

Uppgift 4 Josephine

Kära Frankrike. Vi har idag, den 26 september 2008, hittat en dagbok skriven år 1919

av en Fransman som levde under första världskriget. En man som trotsade reglerna och räddade sitt eget liv.

Det är över.

Inte bara för min del, utan för hela världen. Det är fred. Äntligen.

Världen har förändrats under de här åren. De har bildats sju nya stater i världen. Lettland, Estland, Litauen, Finland, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Österrike- Ungern har blivit två små stater, Österrike och Ungern.

Jag har återhämtat mig bra. Jag har inte berättat om hur jag kom undan, det ska jag skriva. Hur det egentligen gick till.

Jag hittade en tändsticka. Jag funderade länge på vad jag skulle använda den till. Om det fanns något sätt att använda den till att rymma därifrån. Jag kom på det. Men jag fick offra min hand.

Sent den kvällen tände jag tändstickan. Jag sträckte upp min högra hand, jag är högerhänt, med ljuset tänt ovanför skyttegravens väggar. Tyskarna sköt mig i handen.

Det är ganska meningslöst att vara soldat om man inte kan skjuta. Så jag blev skickad till ett sjukhus i östra Paris, där jag blev liggande tills jag fick tillbaka musklerna i handleden. Jag blev personligt tränad tills jag lärde mig att skriva och jobba med vänster hand.

Jag är lycklig. Mitt hus i Frankrike är underbart, det ligger i en stad vid namn Cannes, vid kusten precis intill gränsen som skiljer Frankrike och Italien. Jag är inte ensam längre. Nej, om exakt 2 veckor och 5 dagar kommer jag att vara gift med min kusin, Adriana Louisé. Hon var min bästa barndomsvän, och vi växte upp tillsammans i det här huset på somrarna. Det var nog ödet som såg till att hon var och besökte huset i Cannes samtidigt som jag åkte för att bosätta mig där. Hon har nog växt till sig, Adriana. Den tuffa, spralliga tjejen som klädde sig i hängsle byxor och t- shirts från mitt minne har ersatts med en vacker, envis men samtidigt väldigt äventyrlig. Vi trivs bra tillsammans, och jag älskar henne. Jag älskar Frankrike. Jag älskar den nya världen som öppnats. Kanske kriget förde något gott med sig i alla fall. Världen ser ljus ut.

Kanske jämför jag bara med tiden under kriget, och inte som det såg ut före. Det ända som har förändrats är Europa, inte läget mellan länderna. De vill fortfarande ha mer än vad de har. Men jag tror att de har insett att just nu är läget som det är, alla har fått ut sin hämnd. Jag antar att det är hyfsat bra. Till och börja med. Kanske, att det någon dag kan bildas ett samarbete mellan länderna. Kanske, att det någon dag kan bildas en Europeisk Union.

Men nu. Nu är det som det är, och det räcker som det är.Det första Världskriget är över.

Pierre Monecau, 1919, Cannes

http://www.frankriketurist.se/cannes/

http://www.ne.se/enkel/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget

Emilia uppgift3

Hejsan kära syster!

Jag vet att du inte har samtyckt med mig i så många situationer och framför allt inte när det har gällt krig och militär. Jag var ung och oerfaren, jag skrev aldrig till dig under kriget och du har inte hört av mig sen jag for hemifrån. Jag vill att du ska veta att jag har mognat och förändrats, det var under slaget vis Somme. Jag ångrade mitt beteende mot dig under de åren jag bodde hemma och jag vill att du ska veta att när jag skrev den här delen du nu ska få läsa tänkte jag på dig. Det är ur min dagbok från slaget vid Somme, då jag var som mest uppgiven. Jag skrev texter under kriget som man kan likna dagboks inlägg men det var det inte, jag behövde bara klargöra för mig själv hur jag själv stod i vissa ställningstaganden och hur klargöra mina åsikter. Det var till en början samma som jag alltid haft men efter en tid ändrade jag inställning, kanske inte till allt men mycket förändrades. Det här var en relativt lugn dag då jag bestämde mig för att sammanfatta kriget såhär långt. Den här texten var menad åt dig, läs!

Hoppas du kan förstå, jag klara mig inte utan min syster!

Din storebror Walter

1916-09-17

Det var så länge sen jag var hemma nu och jag börjar helt ärligt bli trött på allt krig. Det känns såklart inte meningslöst men folk dör hela tiden, varför? Vad tjänar det till att mörda massa människor? Alla de oskyldiga barnen jag har sett ligga skottskadade på gatorna och alla de hjälplösa människorna som har jag har sett fly från deras hem och deras familjer. Jag har fått uppleva mycket hemska saker under de nästan tre månaderna jag har varit här och allt har inte varit bra. Dock började vårt första slag vid Somme väldigt bra och Britterna förlorade slaget större än de någonsin gjort, räknat i människoliv. Det dog så himla många den dagen att siffror inte är nödvändiga, bara de jag har sett är tusentals och det är långt ifrån alla. Det är hemskt här, det är därför jag ställer mig frågan återigen; varför? Jag har alltid varit positiv inriktad till krig och alltid tyckt att det finns en mening med det men nu vet jag inte. Soldater skadas och dör, befolkningen här skadas och dör, vad är meningen? Vi ligger i våra skyttegravar redo att när som helst rusa ut i ingenmansland och attackera eller försvara oss mot fienden. Det är inte enkelt att förklara hur det hela går det men för att ta det korta versionen kan man säga att det svåraste och mest sårbara är att var den anfallande armé. De rusar ut i ingenmansland land utan skydd av något mer än deras vapen och sina enkla kläder. Den försvarande armén kan däremot skydda sig med hjälp av jordvallar och taggtrådshinder. Dessutom har vi alltid kulsprutseld i ryggen av vårt försvar, det är något att luta sig tillbaka på. Det är en stor fördel att vara försvar men om man är i försvar så kan man också bli överraskad vilket är en nackdel och vid oförberedda slag förlorar man ofta många man. Häromdagen var som igår och imorgon blir som idag, allt är det samma och dag och natt flyter ihop. Vi får sova i skift men sova är synd för så mycket sovtid blir det verkligen inte. Vi anfaller och försvarar, vi skjuter och blir skjutna. Det är ett evighetskrig som aldrig verkar ta slut, vi kommer ingen vart de kommer ingen vart. Vad tjänar det till? Visst, vi tjänar vårt rike men vad är det som är bra med att mörda oskyldigt folk och förlorar massa pengar som kunde gått till annat än död. Är det rätt? vad vet jag..

Det som vi trodde skulle bli ett kortvarigt krig eller snarare anfall , att vi snart skulle få återvända med stolhet och lättnad i våra hjärtan. Tyskland med våran Schleiffenplan, vad kunde gå fel?Gud så fel vi hade. Vårt första anfall var såklart lyckat men längre än så kom vi inte, Paris som var vårt mål är inte ens i närheten av var vi är idag. Vi ligger i våra skyttegravar och anfall är lika med blodbad. Jag tror inte någon egentligen visste hur mycket sättet har förändras sedan industrialiseringen. Att det numera inte är någon enkel match för någon att vinna ett anfall med alla kulsprutor och moderna eldvapen som har utvecklats och producerats i massor. Jag tror att detta är den största anledningen till att kriget just nu bara står still, det händer inget större än ett anfall och att många människoliv förloras.

Källor:

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Somme
• http://www.popularhistoria.se/artiklar/slaget-vid-somme-2/
• http://historia2.se/index.php?option=com_content&view=article&id=81&Itemid=89
• http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-korta-1900-talet/forsta-varldskriget#

uppgift 3, Bella

24/12-1916

God jul!

Senast jag skrev var den 7/7-1914 vilket tyder på att det var två år sedan jag skrev här sist.
Just nu är jag med om något hemskt. Det är tvåfrontskrig här i Europa, ett som är i öst där vi Österrike-Ungern och Tyskland strider mot Ryssland, och ett som är i väst mot resten av Ententen. Jag fick tillsammans med fem andra soldater åka till väst fronten för att kunna skicka vidare information om vad som händer här borta i väst, till öst fronten. Det skjuts skott från både höger och vänster och jag har tur som inte har blivit träffad. Det dör folk här stup i kvarten, flera tusentals folk har dött och jag undrar om Franz liv verkligen var värt att dö för. Många av mina vänner jag har här har mist sina liv, den personen jag utbytte några ord med för en timme sedan kanske nu ligger död i leran som är full av snö. Snö täckt med blod och döda kroppar. Jag vill hem nu, jag vill hem till min kära familj, jag vill hem och skapa en egen familj. En familj som ska bo hemma på gården där jag kommer ifrån, en familj av mitt egna kött och blod.

Det hela började med att Tyskland byggt upp en plan vid namn Schlieffenplanen, då de skulle besegra Frankrike, genom att de skulle förgöra den franska armén i Paris på ungefär 6 veckor för att sedan anfalla Ryssland men alla sina soldater. Men Schlieffenplanen misslyckades, den franska armén stoppade tyskarna innan de kommit fram till Paris. Ingen av arméerna var starka nog att slå ut varandra så istället så grävde de sig ner i stora skyttegravar. Och här är vi idag, nergrävda i stora leriga skyttegravar och tusentals personer har mist sina liv, både ihjälskjutna och avlidna av bakterier, sjukdomar eller för att de drunknat i leran då man sprungit fram för att anfalla den andra sidan.

En stor händelse var när tyskarna planerade att inta staden Verdun som betyder mycket för fransmännen. Den franska armén skulle då tvingades ut till strid tills deras sista man mister sitt liv.
Tyskarna började med att avlossa skott från en av från en av Krupps fartygskanoner, skottet träffade katedralen i Verdun på 32 km bort. Länge trodde man att fransmännen skulle förlora slaget, men istället anlände ny förstärkning och Frankrike satte upp nya försvarslinjer. De tyska soldaterna mattades ut men samtidigt startade de även en luftstrid som pågick länge. Striderna nere på marken pågick länge och med högt tempo. Efter månader av krig lyckades Frankrike trycka tillbaka den tyska armén.
Samma sak som hände i Verdun inträffade i Staden Somme. Den 1a juli 1916 så startade den så kallade ”sommeoffensiven”. Frankrike hade många trupper och de höll på att vinna slaget, men då bestämde sig tyskarna för att anfalla Somme. Fransmännen blev tvungna att flytta sina trupper dit för att försvara. Då skulle Tyskland få ett utdraget slag som man trodde skulle bryta ner den franska armén. Tyskland lyckades nästan med sin plan tills britterna bestämde sig för att hjälpa fransmännen.

Storbritannien, Frankrike, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien anföll tyskarna men splittergranater. Men de kom snart på att deras granater inte gav någon skada, så istället började arméerna röra sig framåt. När de va bara några 100 meter framför den tyska skyttegraven kommer de tyska arméerna ta fram mer kulsprutor och börja skjuta.

Sommeoffensiven är det största slaget som har ägt rum under detta världskrig än så länge. Jag vet ju inte när detta helvete ska ta slut, jag vill inte ta död av mer soldater nu, jag vill inte vara skyldig till att familjer mist sina kära. Miljontals soldater har mist sina liv och jag är skyldig till många soldaters död. Jag vill bara hem, jag vill rida hela vägen hem på Streif, känna vinden i mitt ansikte utan att jag ska behöva vara rädd för att mista mitt liv. Jag vill hem till min mor, känna hennes trygga doft.

Anledningen till att jag skrev idag och inte någon annan dag på de två år det gått, är för att idag är det julafton och alla soldaterna har fått lite extra tid tillsammans och för att kunna skriva brev till sina familjer. Jag vill hem och äta mammas goda vete bröd hon bakar till jul, jag vill hem och få den där underbara känslan man får när man vaknar upp på morgonen och det är jul. Den känslan är jag långt borta ifrån nu, jag vill hellre lägga mig i en håla någonstans och sova tills allt är över.

Nu är det dags för mig att gå ut på mitt pass i skytte graven igen, skriver mer nästa gång, om det ens blir någon. Jag vill hem.

• Källor:

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Verdun

• http://forstavarldskriget.wikispaces.com/Slaget+vid+Somme

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Schlieffenplanen

• http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stfronten_under_f%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Verdun

• http://historia2.se/index.php?option=com_content&view=article&id=81&Itemid=89

• http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget#V.C3.A4stfronten

Uppgift 3 Albin

År 1916 var ett år som nästan alla trodde skulle bli lugnare än 1915, men dom hade fel. Året 1916 kallades för "De blodiga offensivernas år". Det var då slagen vid Verdun och Somme höll på.

Verdun och Somme är två städer i Frankrike.

Den 21:a Februari år 1916 öppnade Tyskland eld mot Frankrike med mer än 1200 kanoner och granatkastare. Slaget skedde vid den franska staden Verdun.

Tyskarna hade en plan som gick ut på att attackera Frankrike vid Verdun och få den franska armén att förblöda.

Tyskarna ville i första hand döda alla soldaterna i den franska armén och brydde sig inte om att vinna mark. Den här planen kallade tyskarna för "Operation Gericht". Gericht betyder "Domen".

Tyskarna visste att Verdun Skulle försvaras väldigt hårt eftersom Verdun är en känslomässigt viktig stad för fransmännen.

Cirka tio procent av alla Franska soldaten som dog under första världskriget, dog vid slaget vid Verdun.

Det regnade myscket vid verdun under slaget, och när alla granater sprängdes så blev det mycket lera och vattenpölar. Några gånger var det så att många drunknade i leran. Ibland ansågs leran och vattnet döda mer soldater än vad kulorna gjorde.

Frankrike fick hjälp av den brittiska armén som kom genom Engelska kanalen. Dom hade tagit med sig några pansarvagnar. några av dom hade motorfel, några gick så sakta i leran så att det gick snabbare att gå.

Tänk att vara soldat under det slaget, Allting är vått och jävligt, Man är arg och rädd på samma gång. Adrenalinet pumpar. Din bästa vän står ena sekunden bredvid dig, andra sekunden ligger han med ansiktet ner i leran, fylld med kulhål och granatsplitter.

Det ända man vill är att komma där ifrån, att kriget ska ta slut och att man återgå till sina vanliga liv.

uppgift 2, Bella

Kära dagbok. 7/7-1914

För ett tag sedan när jag var ute och gav Streif och de andra hästarna mat och kollade så dom hade det bra där ute hörde jag två befäl tala med varandra utanför stallingången, de pratade om vad som hände när Franz Ferdinand som är vår kronprins och hans fru Sophia blev skjuten i Sarajevo Bosniens huvudstad. Jag tror befälen har haft bra kontakt med Franz för dom verkade veta en hel del om sådant som hänt för ett tag sedan innan Franz Ferdinand åkt till Sarajevo.

Befälen sa att Franz hade frågat om råd av sin farbror som suttit i kejsartronen i hela 63 år om han skulle åka till Sarajevo i samband med en kommande militärmanöver. Tydligen hade den gamla kejsaren svarat att Franz skulle göra som han ville. Befälen sade också att Franz hade varit oroad om vilket mottagande han skulle få när han anlänt i Bosnien eftersom det har varit väldigt spänt mellan Serbien och Österrike-Ungern och det har också funnits rykten om en mordkomplott mot Franz Ferdinand. Befälen nämnde också att Franz 1911 ställt in en resa till Bosnien då man ansåg att det fanns för mycket risker med den resan. Dom nämnde också att ett halvår innan Franz besökte Sarajevo hade en serbisk tidning vid namn Srborban skrivit ” Den Österrikiske tronföljaren har meddelat att han tänker besöka Sarajevo under våren. Tag helig hämnd!” Jag tycker inte Franz borde åkt till Sarajevo efter detta hot, men det kanske var något han var tvungen att göra.

Befälen fortsatte också att prata om att det var svarta handen som hade arrangerat Franz död. Tydligen hade det varit tre 19 åriga bosnienserbiska studenter som hört att Franz skulle åka till Sarajevo. Eftersom nationalismen är så stor ville de tre studenterna röja Franz ur vägen. Översten av svarta handen Dragutin Dimitrijevic hade kontaktat de tre ungdomarna efter att han hört hur de ropat på ett kafé i Serbien ”Död år tyrannen! Död åt Österrike-Ungern!” De tre studenterna smugglades över gränsen till Bosnien för att ta kål på vår kronprins Franz Ferdinad i Sarajevo. Det var tusentals åskådare som var där när Franz anlände och 22 av dom var studenter som svarta handen hade värvat. De 22 studenterna hade placerats ut längs med kortegevägen klara för att mörda vår kronprins, berättade befälen som fortfarande var kvar utanför stallet. Jag gömde mig bakom Streif för jag ville inte bli upptäckt och jag ville inte att de skulle anklaga mig för att ha tjuvlyssnat.

Den kejserliga kortegen hade tydligen bestått av fyra bilar som hade nedfällda suffletter. Befälen berättade att vid tiotiden hade en av studenterna kastat en bomb mot Franz bil, men bomben rullade iväg och exploderade under den tredje bilen i raden men Franz och hans familj klarade sig men dock var det ett halvdussin åskådare och två officerare skadades. När Franz ankommit till Sarajevos rådhus hade han sagt något om att ”Är det så här ni tar emot era gäster?” och sedan hade han krävt att han skulle få besöka de skadade på sjukhuset. Jag tänkte att det var riktigt bra gjort av Franz och kände mig stolt för att vara en Österrike-Ungern soldat, men stannade upp i mitt tänkande när befälen nämnde att Franz chaufför kört fel och hamnat på en sidogata och när han skulle backa hade en av studenterna fram vars namn var Gavrilo Princip ut från en butik och sköt två skott mot den backande bilen, ett av skotten träffade Franz hustru i magen, den andra kulan träffade Franz i halsen och där efter avled de båda två.

Jag blev så arg och ledsen när jag fick höra detta, att man kan med o göra så mot vår kejsare. Jag vill hämnas, jag vill att dom ska få smaka på sin egen medicin!

Allt detta hände för mer än en månad sedan och det är nu krig mellan Österrike-Ungern och Serbien för det var deras fel att vår kronprins Franz Ferdinad blev skjuten, det var deras nationalism som uppmanade studenterna och den svarta handen att ta död på Franz.

Den 23/6 var Österrike-Ungerns poliser med i en polisutredning och de skulle få svar efter 48 timmar. Den 25/6 fick vi svar och det var serberna som var skyldiga för mordet på Franz och hans hustru Sophie och den 28/6 förklarade vi Österrikiska-Ungerska soldater krig mot Serbien och som tur är så har vi Tyskland på vår sida som mobiliserade ut de flesta av sina soldater dagen efter och Italien. Fast å andra sidan har ju Serbien Ryssland på sin sida och Ryssland har Frankrike och Storbritannien i sin allians. Den 1/7 så förklarade Tyskland krig mot Ryssland, Italien valde att stanna utanför och fortsätta vara neutrala. 2/7 gick Tyskland igenom Belgien för att överraska Frankrike trots att Storbritannien inte ville det. Den 3/7 avvisade Belgien Tyskland och Tyskland förklarade då krig mot Frankrike. Natten mellan den 4 och 5 startade Storbritannien krig mot Tyskland.

Det har blivit ett stort världskrig av allt och jag har börjat ta allt på mera allvar nu. Jag har börjat längta hem allt mera nu efter detta, jag oroar mig över min familj och tänker på hur rädda och osäkra dom måste känna sig.

Allt detta är Serbiens fel! Om dom inte hade varit så egoistiska så hade detta aldrig hänt, då hade jag kunnat vara hemma hos min familj nu och tagit hand om djuren och leka med mina systrar. Varje gång jag hoppar upp på Streif gör jag det för min familj, för att dom inte ska behöva vara rädda längre och den känslan jag får då gör att jag känner mig mäktig. Vi kommer vinna det här kriget det vet jag, det känner jag varje gång jag sitter på hästryggen.

Uppgift 3 Julia

18 maj 1916

Idag är det den 18 maj, min födelsedag. Men bara för det är det inte någon vidare trevlig dag. När jag skriver det här vet jag inte var jag befinner mig, jag vet inte om min familj och mina vänner lever, jag vet knappt vem jag är längre. Från utsidan vet jag att jag heter Cornelius Tierstiege, men inuti känns det alldeles tomt och ensamt. Sist jag skrev var det den 30 juli 1914, två år sedan nu. Tänk att jag kommer ihåg. Det förvånar mig att jag fortfarande kan minnas hur man skriver, jag har haft så mycket annat i tankarna. Min gamla dagbok, anteckningsblocket som jag fick från min lillasyster när jag gav mig av till Berlin för nästan fyra år sedan, har jag tappat bort. Det finns inte mer och därför är jag tvungen att pränta ner det här på en gammal näsduk. Det kan låta desperat, men just nu känner jag ett starkt behov av att få ur mig allt det svåra jag bär på. Om jag skriver kommer stenen som tynger mig förhoppningsvis lätta en aning. Jag vet att det är fegt att gå runt det man fruktar, man ska anfalla rädslan framifrån och gå rätt igenom. Därför har jag bestämt mig för att möta det jag fruktar: Mitt förflutna. Jag är helt enkelt rädd för att återuppleva det. Men det är den enda riktiga vägen att gå. Vi börjar från början...

" Kollegor och underordnade, idag har det fattats ett beslut om hur Tyskland ska fortsätta sina insatser i kriget. Vi anser att vår största chans mot de andra länderna är genom att mala ner deras arméer. Ett viktigt land, som kan komma att avgöra hur det går för oss i framtiden, är Frankrike. Inom en snar framtid ska en armé ge sig av mot Verdun i nordöstra Frankrike, ett viktigt fäste för den franska armén. Staden kommer vara starkt försvarad, men vi ser det inte som något problem, då vi själva har en mycket stark militär styrka." Tal av Erich von Falkenhayn, generalstabschef, till delar av den tyska armén strax innan de gav sig av mot Verdun.

Det var strax före gryningen den 21 februari 1916. Solen såg ut att bryta den gyllene horisonten när som helst, men än så länge kunde vi bara se ett ljust skimmer där himmel och jord möttes. Vi befann oss utanför den franska staden Verdun. Vårt uppdrag här var att steg för steg jämna den franska armén med marken. Genom att anfalla Verdun skulle vi helt enkelt tvinga fransmännen till strid, eftersom staden var viktigt för det franska försvaret. Det var bestämt att vi skulle gå mot staden vid soluppgången. Ju närmare slaget vi kom, desto mer rädd och ängslig kände jag mig. Min puls steg och mina tankar seglade iväg till alla där hemma i München, alla som jag älskade. Jag kom ihåg vad min mor hade skrivit till mig i ett brev när jag fortfarande var kvar i Berlin.

"Var stark Cornelius. Det finns mer ondska i världen än vi någonsin kunnat drömma om. Men vi kommer ta oss igenom det, stärkta av vårt mod och av vår tapperhet, speciellt du, min son. Din far och jag är så stolta över dig."

Jag hörde min mors röst i mitt huvud och visste plötsligt exakt varför jag gett mig in i det här. Jag skulle kämpa för min familj och mina vänner, för att framtiden skulle bli lite ljusare och gladare än den nuvarande verkligheten. Om det så var det sista jag gjorde. Jag vaknade från mina dagdrömmar av att något bländade mig i ögonvrån. Guldfärgat ljus, så starkt att mina ögon vattnades, svämmade över vid horisonten. Tiden var inne och vi tog de första stegen mot den annalkande striden.

Vid nio-tiden avfyrade vi de första bomberna mot Verdun. Jag minns att jag tyckte det var fel att göra något så hemskt mot den vackra staden, som vid tillfället inte kunde se mer oskyldig ut där den badade i det starka morgonljuset. Allt var så overkligt. Gräset var så grönt och det hade börjat knoppas på träden omkring oss. I dikena på vardera sida om den smala grusvägen som vi kommit på växte tussilago, små gula prickar i det jämnt fördelade. Det såg ut att vara en mycket gammal stad. Nästan inget hus var likt det andra. Vissa var små och vita med halmtak, medan andra såg ut att tillhöra rikare personer med gulaktigt tegel och vackra utsmyckningar i fasaden. Det var svårt att förstå att något ont fanns på vår vackra planet. Men vi kunde inte ta hänsyn till allt vi ville bevara för ögonblicket, vi skulle fokusera på att utrota det vi inte ville ha kvar. För att inte bli upptäckta av de boende i Verdun var vi i armén tvungna att hålla oss på behörigt avstånd från de yttre delarna av staden. Vi befann oss i ett skogsbryn, där vi kunde försvinna in i skuggorna av de höga träden. Mellan skogen och staden låg en äng, som sluttade lätt nedåt mot staden, med knähögt, grönt gräs och en del tidigt blommande blommor.

Fram mot lunchtid hade det utbrutit kaos i Verdun. Jag blev indelad i ett arbetslag som skulle gräva skyttegravar till de tyska soldaterna. Det var ett slitit arbete som tog lång tid. Vi blev mycket smutsiga och svettiga. Jag hade hela tiden mycket att göra, men i de små pauserna jag tog för att hämta luft kunde jag känna frustrationen växa inom mig. Erich von Falkenhayn hade fått det att låta så enkelt. Men Verduns försvar var starkare än vad jag tror han hade väntat sig och stiden som utbrutit var jämn och grym. Det hade uppstått en scen som fick kriget att verka onödigt, i alla fall enligt mig. Vi hade ju tänkt oss att lätt kunna inta Verdun. men i nuläget kom vi ingenstans. Jag, i sällskap av den resterade delen av det tyska försvaret, befann oss vid skogsbrynet, precis som vi varit hela dagen. Mittemot oss, på andra sidan av ängen med det knähöga gräset, fanns den franska armén. Jag var så trött på krig att jag hade tyckt att det varit bättre om alla länder försökte prata med varandra och hitta en kompromiss där alla kunde känna sig representerade. Istället låg man nu här, på var sin sida av en nu lerig och söndertrampad äng, och sköt mot varandra. Det var helt absurd. Vi var ju människor allihopa! Men ingen hade något val, vi var tvungna att kämpa. De som gav upp kunde skatta sig lyckliga över att få överleva ens någon timme till. Man klarade sig inte länge om man inte var beredd på att behandla andra som man själv blev behandlad, det gällde helt enkelt att skjuta fienden innan man själv blev dödad.

15 mars 1916

Två månader, två långa outhärdliga månader har jag nu genomlidit här i Verdun. Men tiden hade lika gärna kunnat stå stilla. Ingenting har hänt sedan jag kom hit i mitten av februari, men allt har förvärrats. Nu ligger ett oräkneligt antal döda kroppar utspridda mellan arméerna. Den vackra ängen liknar inte längre en äng, utan mer ett gyttjigt lerbad. Här växer inte längre några blommor. Det känns till och med som att vädret mår dåligt av vad som sker. Inte längre skiner solen, det har regnat konstant i en vecka nu och det känns som att det aldrig tar slut. När mörkret faller om kvällarna blir det spöklikt omkring oss. Med jämna mellanrum brukar facklor sitta nedstuckna i marken, men det ljuset räcker inte länge. Just den här kvällen kom att bli först så bra att jag fått lust att hoppa av glädje, men sedan så ond och grym att jag inte orkade mer. Jag hade bytt arbetsuppgift nu, istället för att gräva skyttegravar befann jag mig i bakgrunden och delade ut vapen till kämpande soldater. Jag antar att de inte trodde jag dög till något annat. Det hände aldrig mycket med min arbetsuppgift, alltid samma rutiner. Men denna kvällen var annorlunda. När klockan närmade sig tio på kvällen kom en smutsig och tärd soldat fram till mig för att få ett nytt vapen. Jag hämtade en vass kniv och skulle precis räcka honom den när våra blickar möttes. Jag kunde inte förstå att det var sant! August! Det var min bästa vän August som stod framför mig. Jag visste inte att även han hade blivit beordrad att kämpa för Tyskland här i Verdun, men han var här! Jag har nog aldrig känt mig så lycklig, om man nu kan känna sig lycklig under ett krig. Det var som att jag kom på att jag länge hade varit halv och som att jag fick min andra halva tillbaka. Vi hade gjort allt tillsammans, ända sedan barnsben och nu kämpade vi sida vid sida igen. Plötsligt kom jag på en idé som fick min puls att höjas. Vi kunde fly! Jag sa åt honom att vi kunde ta oss tillbaka till München och alla vi älskade där. Jag sa att det skulle vara bättre att vara tillsammans med dem än att kämpa för dem på kanske hundra mils avstånd. Men han ville inte. Han sa att han tyckte jag var ett svek mot vårt land. Själv tänkte han vara kvar och kämpa för sin familj och för sitt land. Jag kände mig alldeles tom och mållös. Hur kunde min bästa vän behandla mig så här? Hans innan klara och upprymda blick övergick snabbt till mörk och avvisade. Han stack ner sin kniv i bältet och vände sig åter mot stiden. Jag skrek åt honom att akta sig, men det var för sent. Med ett öronbedövande skrik föll han mot den redan nerblodade marken och förblev liggandes, precis som så många andra gjort tidigare under dagen. Han var död.

Förlusten av min bästa vän var droppen. Nu orkade jag inte med längre. Jag tog

upp en rostig gammal spade som låg vid mina fötter och kastade iväg med med all min

kraft, i ren ilska och sorg. Sedan tog jag ett djupt andetag innan jag började

springa mot den öde skogen bakom mig. Så fort jag kommit några få hundra

meter in i skogen märkte jag hur tyst det hade blivit. Stridsljuden hade avlägsnat sig och

det rådde en sådan tystnad att jag kunde höra mitt egna hjärta slå sina snabba slag.

Återigen kunde jag känna något som likande halvhet. Fast egentligen tror jag att det var

tvärtom. Jag hade så mycket känslor att de inte fick plats och överflödet byttes ut mot

en outhärdlig ensamhet. Jag kände mig liten bland de höga, kala tallarna. Lite längre bort,

i toppen av en enslig gran, fick jag syn på en fågel. Den såg svart ut i månskenet när den

plötsligt brast ut i sång. En klar men klagofylld sång, som jag visste var menad till mig.

Min sorgfågel uttryckte allt det jag ville få ur mig, allt som jag varit tvungen att bära ensam

tidigare. Sången stöttade upp mig och fick mig att vilja fortsätta. Jag gav den en sista

blick och började springa.

Jag vet inte hur länge jag sprang. Minuter blev till timmar och timmarna blev

till en osammanhängande massa av tid. Jag flög förbi min omgivning i hisnande

fart. Men trots det kändes min resa inte onödig, för jag hade ett mål:

Jag ville bort. Och hem.

Källor

http://www.ne.se/lang/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget?i_whole_article=true

http://www.forsvarsmuseum.se/tidsl1910_08.html

http://www.gunnesboskolan.lund.se/nyasidan/79/1900/tidslinje/verdun.html

Genomgång

Bloggen