Den 28 april 1916
Mr. Pierre Monecau
Vi är ledsna att behöva säga att Ms. Joline Monecau avled den 19/11- 1916. Hon har testamenterat alla sina ägodelar till dig och Ms. Allison Monecau, men eftersom du är den ända kvar i livet är du nu ny ägare till ett testamente som täcker stora ägodelar.
Du har även fått ett hus testamenterat i Frankrike, som nu tillhör dina ägodelar.
Du kan hämta ut ditt testamente i Paris på Paris Rivé.
Så, mamma är borta. Vad ska jag leva för nu?
Det här kriget är det värsta jag varit med om. Folk dör vid min sida av skott hela tiden, det är ett under att jag fortfarande har klarat mig. Vad orättvist. De som dör kanske skulle njuta av att vara i livet, medan jag bara önskar att dö.
Jag har varit i det här kriget i två år nu. Jag har stöttat Frankrike på alla sätt som jag kan, kämpat emot tyskarna med alla medel. Men till vilket pris?
Det är väldigt enformigt här. De första månaderna av kriget var atmosfären i skyttegravarna väldigt spänd. Man var rädd för att bli skjuten eller skadas, eller att någon man kände skulle bli skadad.
Men läget är densamma varje dag som går, folk dör bredvid dig stup i kvarten, passande ordval. Vi soldater har gjort det här till ett ända stort skämt, det finns inte mycket mer att göra. Det är sällan någon som är skytt överlever så länge som jag har gjort. Det finns soldater i de andra länderna som skjuter på mig hela tiden, men jag underviker att bli träffad. Det är så konstigt. Den personen jag åt frukost med kanske inte finns till middagen.
Var verkligen Franz Ferdinands liv värt alla oskyldiga människor som dödat?
Mitt samvete sviktar hela tiden. Jag går och lägger mig varje kväll med känslan av att jag tagit oskyldiga mäns liv, skiljt dem från sina familjer, från sina liv.
Den kalla känslan jag känt förut, den där jag inte brydde mig om någonting har försvunnit helt. Nu vill jag bara här ifrån. Jag säger inte att jag inte vill härifrån för att rädda mitt eget liv, för det vill jag. Men jag står inte heller ut med känslan av att döda fler människor.
När ska det här sluta? Hur lång tid ska det gå innan vi börjar se ett slut, innan något av länderna ses som vinnare? Hur många människor måste dö innan länderna märker att vi inte kommer någonstans?
För det är precis så det är. Vi kommer ingenstans. Vi står på vad sin sida, i var sina skyttegravar, och skjuter på varandra. Meningen? Bra fråga.
Ja, bara jag kan komma på ett sätt att ta mig bort härifrån har jag ett hus som står och väntar på mig i Frankrike. Jag är endast 22 år gammal, jag har en hel framtid som väntar på mig om jag lyckas hålla mig i livet.
Jag befinner mig just nu i Verdun, idag är det den 28 april. Nästa gång jag skriver kommer jag nog fortfarande att vara här, för att vi kommer ingenstans. Så länge det finns friska män, redo att slåss i livet kommer slaget här att fortsätta. Tyskarna är precis lika starka som vi Fransmän, Men vi har fördel av hemmaplan. Eller fördel och fördel, vi har ju en klar nackdel av att tyskarna inte skulle bryr sig om ifall staden sprängdes i småbitar. Verdun är en stad som Frankrike är rädd om, den har ett bra läge i östra Frankrike. Det gör det mer viktigt att inte bara avsluta kriget och förklara fred, vi måste skydda vår mark och behålla den i gott skick.
Jag ska komma på ett sätt att ta mig härifrån. Det spelar ingen roll om jag måste offra en kroppsdel eller två. Heller det än att förlora hela mitt liv.
Skrivet, Pierre Monecau, soldat vid kriget under 1914- pågående
Mina anteckningar
Olika Kartor på google.se
Jossan! Det är en jätte bra text :D , verkligen! bra händelser och handling :)!
SvaraRadera