Idag är det den 18 maj, min födelsedag. Men bara för det är det inte någon vidare trevlig dag. När jag skriver det här vet jag inte var jag befinner mig, jag vet inte om min familj och mina vänner lever, jag vet knappt vem jag är längre. Från utsidan vet jag att jag heter Cornelius Tierstiege, men inuti känns det alldeles tomt och ensamt. Sist jag skrev var det den 30 juli 1914, två år sedan nu. Tänk att jag kommer ihåg. Det förvånar mig att jag fortfarande kan minnas hur man skriver, jag har haft så mycket annat i tankarna. Min gamla dagbok, anteckningsblocket som jag fick från min lillasyster när jag gav mig av till Berlin för nästan fyra år sedan, har jag tappat bort. Det finns inte mer och därför är jag tvungen att pränta ner det här på en gammal näsduk. Det kan låta desperat, men just nu känner jag ett starkt behov av att få ur mig allt det svåra jag bär på. Om jag skriver kommer stenen som tynger mig förhoppningsvis lätta en aning. Jag vet att det är fegt att gå runt det man fruktar, man ska anfalla rädslan framifrån och gå rätt igenom. Därför har jag bestämt mig för att möta det jag fruktar: Mitt förflutna. Jag är helt enkelt rädd för att återuppleva det. Men det är den enda riktiga vägen att gå. Vi börjar från början...
" Kollegor och underordnade, idag har det fattats ett beslut om hur Tyskland ska fortsätta sina insatser i kriget. Vi anser att vår största chans mot de andra länderna är genom att mala ner deras arméer. Ett viktigt land, som kan komma att avgöra hur det går för oss i framtiden, är Frankrike. Inom en snar framtid ska en armé ge sig av mot Verdun i nordöstra Frankrike, ett viktigt fäste för den franska armén. Staden kommer vara starkt försvarad, men vi ser det inte som något problem, då vi själva har en mycket stark militär styrka." Tal av Erich von Falkenhayn, generalstabschef, till delar av den tyska armén strax innan de gav sig av mot Verdun.
Det var strax före gryningen den 21 februari 1916. Solen såg ut att bryta den gyllene horisonten när som helst, men än så länge kunde vi bara se ett ljust skimmer där himmel och jord möttes. Vi befann oss utanför den franska staden Verdun. Vårt uppdrag här var att steg för steg jämna den franska armén med marken. Genom att anfalla Verdun skulle vi helt enkelt tvinga fransmännen till strid, eftersom staden var viktigt för det franska försvaret. Det var bestämt att vi skulle gå mot staden vid soluppgången. Ju närmare slaget vi kom, desto mer rädd och ängslig kände jag mig. Min puls steg och mina tankar seglade iväg till alla där hemma i München, alla som jag älskade. Jag kom ihåg vad min mor hade skrivit till mig i ett brev när jag fortfarande var kvar i Berlin.
"Var stark Cornelius. Det finns mer ondska i världen än vi någonsin kunnat drömma om. Men vi kommer ta oss igenom det, stärkta av vårt mod och av vår tapperhet, speciellt du, min son. Din far och jag är så stolta över dig."
Jag hörde min mors röst i mitt huvud och visste plötsligt exakt varför jag gett mig in i det här. Jag skulle kämpa för min familj och mina vänner, för att framtiden skulle bli lite ljusare och gladare än den nuvarande verkligheten. Om det så var det sista jag gjorde. Jag vaknade från mina dagdrömmar av att något bländade mig i ögonvrån. Guldfärgat ljus, så starkt att mina ögon vattnades, svämmade över vid horisonten. Tiden var inne och vi tog de första stegen mot den annalkande striden.
Vid nio-tiden avfyrade vi de första bomberna mot Verdun. Jag minns att jag tyckte det var fel att göra något så hemskt mot den vackra staden, som vid tillfället inte kunde se mer oskyldig ut där den badade i det starka morgonljuset. Allt var så overkligt. Gräset var så grönt och det hade börjat knoppas på träden omkring oss. I dikena på vardera sida om den smala grusvägen som vi kommit på växte tussilago, små gula prickar i det jämnt fördelade. Det såg ut att vara en mycket gammal stad. Nästan inget hus var likt det andra. Vissa var små och vita med halmtak, medan andra såg ut att tillhöra rikare personer med gulaktigt tegel och vackra utsmyckningar i fasaden. Det var svårt att förstå att något ont fanns på vår vackra planet. Men vi kunde inte ta hänsyn till allt vi ville bevara för ögonblicket, vi skulle fokusera på att utrota det vi inte ville ha kvar. För att inte bli upptäckta av de boende i Verdun var vi i armén tvungna att hålla oss på behörigt avstånd från de yttre delarna av staden. Vi befann oss i ett skogsbryn, där vi kunde försvinna in i skuggorna av de höga träden. Mellan skogen och staden låg en äng, som sluttade lätt nedåt mot staden, med knähögt, grönt gräs och en del tidigt blommande blommor.
Fram mot lunchtid hade det utbrutit kaos i Verdun. Jag blev indelad i ett arbetslag som skulle gräva skyttegravar till de tyska soldaterna. Det var ett slitit arbete som tog lång tid. Vi blev mycket smutsiga och svettiga. Jag hade hela tiden mycket att göra, men i de små pauserna jag tog för att hämta luft kunde jag känna frustrationen växa inom mig. Erich von Falkenhayn hade fått det att låta så enkelt. Men Verduns försvar var starkare än vad jag tror han hade väntat sig och stiden som utbrutit var jämn och grym. Det hade uppstått en scen som fick kriget att verka onödigt, i alla fall enligt mig. Vi hade ju tänkt oss att lätt kunna inta Verdun. men i nuläget kom vi ingenstans. Jag, i sällskap av den resterade delen av det tyska försvaret, befann oss vid skogsbrynet, precis som vi varit hela dagen. Mittemot oss, på andra sidan av ängen med det knähöga gräset, fanns den franska armén. Jag var så trött på krig att jag hade tyckt att det varit bättre om alla länder försökte prata med varandra och hitta en kompromiss där alla kunde känna sig representerade. Istället låg man nu här, på var sin sida av en nu lerig och söndertrampad äng, och sköt mot varandra. Det var helt absurd. Vi var ju människor allihopa! Men ingen hade något val, vi var tvungna att kämpa. De som gav upp kunde skatta sig lyckliga över att få överleva ens någon timme till. Man klarade sig inte länge om man inte var beredd på att behandla andra som man själv blev behandlad, det gällde helt enkelt att skjuta fienden innan man själv blev dödad.
15 mars 1916
Två månader, två långa outhärdliga månader har jag nu genomlidit här i Verdun. Men tiden hade lika gärna kunnat stå stilla. Ingenting har hänt sedan jag kom hit i mitten av februari, men allt har förvärrats. Nu ligger ett oräkneligt antal döda kroppar utspridda mellan arméerna. Den vackra ängen liknar inte längre en äng, utan mer ett gyttjigt lerbad. Här växer inte längre några blommor. Det känns till och med som att vädret mår dåligt av vad som sker. Inte längre skiner solen, det har regnat konstant i en vecka nu och det känns som att det aldrig tar slut. När mörkret faller om kvällarna blir det spöklikt omkring oss. Med jämna mellanrum brukar facklor sitta nedstuckna i marken, men det ljuset räcker inte länge. Just den här kvällen kom att bli först så bra att jag fått lust att hoppa av glädje, men sedan så ond och grym att jag inte orkade mer. Jag hade bytt arbetsuppgift nu, istället för att gräva skyttegravar befann jag mig i bakgrunden och delade ut vapen till kämpande soldater. Jag antar att de inte trodde jag dög till något annat. Det hände aldrig mycket med min arbetsuppgift, alltid samma rutiner. Men denna kvällen var annorlunda. När klockan närmade sig tio på kvällen kom en smutsig och tärd soldat fram till mig för att få ett nytt vapen. Jag hämtade en vass kniv och skulle precis räcka honom den när våra blickar möttes. Jag kunde inte förstå att det var sant! August! Det var min bästa vän August som stod framför mig. Jag visste inte att även han hade blivit beordrad att kämpa för Tyskland här i Verdun, men han var här! Jag har nog aldrig känt mig så lycklig, om man nu kan känna sig lycklig under ett krig. Det var som att jag kom på att jag länge hade varit halv och som att jag fick min andra halva tillbaka. Vi hade gjort allt tillsammans, ända sedan barnsben och nu kämpade vi sida vid sida igen. Plötsligt kom jag på en idé som fick min puls att höjas. Vi kunde fly! Jag sa åt honom att vi kunde ta oss tillbaka till München och alla vi älskade där. Jag sa att det skulle vara bättre att vara tillsammans med dem än att kämpa för dem på kanske hundra mils avstånd. Men han ville inte. Han sa att han tyckte jag var ett svek mot vårt land. Själv tänkte han vara kvar och kämpa för sin familj och för sitt land. Jag kände mig alldeles tom och mållös. Hur kunde min bästa vän behandla mig så här? Hans innan klara och upprymda blick övergick snabbt till mörk och avvisade. Han stack ner sin kniv i bältet och vände sig åter mot stiden. Jag skrek åt honom att akta sig, men det var för sent. Med ett öronbedövande skrik föll han mot den redan nerblodade marken och förblev liggandes, precis som så många andra gjort tidigare under dagen. Han var död.
Förlusten av min bästa vän var droppen. Nu orkade jag inte med längre. Jag tog
upp en rostig gammal spade som låg vid mina fötter och kastade iväg med med all min
kraft, i ren ilska och sorg. Sedan tog jag ett djupt andetag innan jag började
springa mot den öde skogen bakom mig. Så fort jag kommit några få hundra
meter in i skogen märkte jag hur tyst det hade blivit. Stridsljuden hade avlägsnat sig och
det rådde en sådan tystnad att jag kunde höra mitt egna hjärta slå sina snabba slag.
Återigen kunde jag känna något som likande halvhet. Fast egentligen tror jag att det var
tvärtom. Jag hade så mycket känslor att de inte fick plats och överflödet byttes ut mot
en outhärdlig ensamhet. Jag kände mig liten bland de höga, kala tallarna. Lite längre bort,
i toppen av en enslig gran, fick jag syn på en fågel. Den såg svart ut i månskenet när den
plötsligt brast ut i sång. En klar men klagofylld sång, som jag visste var menad till mig.
Min sorgfågel uttryckte allt det jag ville få ur mig, allt som jag varit tvungen att bära ensam
tidigare. Sången stöttade upp mig och fick mig att vilja fortsätta. Jag gav den en sista
blick och började springa.
Jag vet inte hur länge jag sprang. Minuter blev till timmar och timmarna blev
till en osammanhängande massa av tid. Jag flög förbi min omgivning i hisnande
fart. Men trots det kändes min resa inte onödig, för jag hade ett mål:
Jag ville bort. Och hem.
Källor
http://www.ne.se/lang/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget?i_whole_article=true
http://www.forsvarsmuseum.se/tidsl1910_08.html
http://www.gunnesboskolan.lund.se/nyasidan/79/1900/tidslinje/verdun.html
Genomgång
Bloggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar