Uppgift 3, Johanna K

Kära dagbok!

Jag har ångest över allting!

Hur kan jag leva i denna värld och varför lever jag just jag? Kommer jag att leva länge till och hur kommer jag att dö? Det vet jag inte. Det kommer jag inte få reda på förrän det händer...
Jag kanske klarar mig igenom hela kriget, vem vet? Det kanske blir krig här i USA också.
Det hemskaste är att få gå runt varje dag och tänka att jag kanske dör inom en minut. Det känns inte alls bra, kan jag säga dig dagbok. När jag är död kommer förhoppningsvis min son, Matteus, hitta min dagbok och läsa den. Då kommer han förstå hur overkligt detta är, fastän han är med om det, han är för liten för att förstå vad som händer.

I morse gick jag som vanligt till min brevlåda, för att se om jag hade fått någon post. Det brukar jag däremot inte få, men det är alltid bra att kolla. Plötsligt blev jag överlycklig, jag hade fått ett brev från min kära man! Jag sprang fort in till min lilla stuga och rev upp brevet. I den stunden, då var jag lycklig. Jag tänkte ”JA, HAN LEVER!” Jag satte mig ner, det var ett långt brunt gammalt brev. Det kanske inte var så långt, men det är tillräckligt långt för att jag ska kunna fälla en tår för hur mycket jag saknar honom.

Bonjour, ma chérie!

Jag saknar dig, jag vill ha dig tätt intill mig, känna din goda doft genom mina nästippar. Jag trodde faktiskt att det skulle vara bra här på västfronten, eftersom jag trodde att inte så många skulle dö, jag menar att jag trodde att jag kunde stoppa kriget. Det är verkligen sämre än vad jag hade förväntat mig. Jag hatar det! Jag vill vara i trygga händer, om det nu skulle hända. Man kan inte gå här utan en sekund att vara rädd att man ska dö. Som du vet så har jag inte fobier, men jag har upptäckt en, krig. Jag är rädd för att inte få vara med dig igen... Jag ser mina vänner dö, dag för dag och det är hemskt! Det var inte det jag ville se och minnas i mitt liv!

Här på Verdun och Somme är det faktiskt hemskt, ingen solsemester direkt.
Du vill inte veta hur det är. Fransmännen mot tyskarna ligger vid frontlinjen och skjuter kanoner och bomber på varandra. Man ligger nära, mitt emot varandra. Om jag ska förklara det med andra ord, så är det som man ligger i en lagom stor korridor i varsin ändå och skjuter. Det känns som det aldrig kommer sluta. Det är så man håller på dag och natt.
Detta är så onödigt. Det är blodiga strider i området i mellan skyttegravarna. Området kallas ingenmansland.

Man har nu uppfunnit en gas, som gör att man dör fort. Denna gas har namnet klorgas. Jag har lyckats hålla mig borta från den, men det har inte många av mina vänner gjort. Det är hemskt att vara maktlös och bara titta på hur de kvävs till döds! Jag går bland lik och massvis med lera, usch, väldigt blodigt och äckligt måste jag säga!

Det är väldigt svårt att hitta dricksvatten här, så vi kan gå dagar utan vatten. Vi får ta vatten ur krevad-gropar och man får bara hoppas på att det inte ligger några lik där.

Anledningen att jag inte skickat några brev på ett år är att jag inte haft tillgång till det. Just denna gången har jag verkligen kämpat för att få skicka iväg ett. Jag ville att du skulle veta att jag lever. Du kan däremot inte skicka brev tillbaka, det finns ingenstans att ta emot brev på.

Älskling, jag vet inte hur länge jag kommer att leva, inte länge till. Detta är nog mitt sista brev, jag är ledsen. Jag ska försöka att stoppa detta krig, så inte det sprider sig till USA. Du och barnet måste ta hand om varandra, ni klarar detta. Lova mig det. Jag älskar er vad som än händer och kommer alltid göra det, även om jag dör. Ni betyder allt för mig, utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Även fast jag inte sett vårat barn är lilla underverket säkert en liten gullunge, precis som du!

Lycka till i framtiden. Jag kommer aldrig glömma dig, lova mig att du aldrig glömmer mig heller.
Jag önskar att vi aldrig kunde skiljas åt. Men vi ses i himmelen!

När jag läste detta brev, började jag grina högt med bebisen i min famn. Tänk att min lilla söta pojke Matteus inte kommer få träffa sin pappa. Det är hemskt att bara tänka tanken, jag kan inte inse det! Jag kan inte fatta att det är krig, det är ofattbart, om det inte skulle varit krig då skulle jag och min man varit i samma hus och tänka”jag älskar mitt liv.” Men nu går inte det. Jag sitter här och snyftar när jag skriver. Jag gråter som en liten bebis, jag vill vara trygg, vill ligga i min fars famn. Tyvärr ligger jag inte där längre, kan inte detta bara vara en mardröm? Snälla, jag ber dig Gud, låt det vara en mardröm!

Brevet som han skickade till mig ska jag lägga på ett säkert ställe, kanske klistra in det i min dagbok för att minnas honom, hur trevlig han var.
Jag lovar att aldrig glömma dig, jag ska alltid minnas dig. Du är speciell i mina ögon. Du är helt underbar! Jag hatar att livet ska ha sina mörka stunder, men även i dessa stunder älskar jag dig!

Pussar och kramar till min kära man, som jag bett säkert tusentals böner för att han skall kunna leva!