Gröten smakar grus, och inte är kvällsmaten speciellt bra heller. Jag äter knappt något nu för tiden. Som tur är har jag fortfarande kvar lite av limpan med fullkornsbröd som mor min skickade med mig när hon fick veta att jag skulle ner hit till kriget på jakt efter ett djupgående reportage. Visst blev hon ledsen, men jag försökte övertyga henne om att det var säkert för alla människor förutom soldater att vara nära krigsfältet. Jag märkte att hon inte gick på det, men som tur var spelade hon med ändå. Jag hade inte klarat av att lämna henne om hon hade gråtit ögonen ur sig.
Det har krigats ganska friskt den senaste tiden. Jag har t.o.m behövt använda min egen plåthjälm med The English Post graverat in i den. Med loggan på hjälmen kan de hålla koll på mig, se till så jag inte befinner mig någonstans där jag inte borde vara. Fast det blir det väl så att jag snokar lite mer än armén antagligen vill att jag ska; jag kan inte hitta ett scoop genom att inte tänja lite på reglerna.
Mina anteckningar har jag fått gömma undan, annars kommer underofficeraren Barlow. Han har fått högre order om att läsa igenom och kontrollera allt jag har skrivit och se till att ingen känslig information läcker ut till pressen.
Min vän Augustus ifrån Tyskland blev rekryterad in i armén för någon månad sen. Han hade försökt att gömma sig så länge det gick, men tyska armén lyckades snoka upp honom.
De behövde så många män det gick att få tag på. Jag börjar bli lite orolig för honom, han har inte hört av sig på länge nu.
Jag fick t.o.m veta att han hade gått med i armén - inte från honom själv - utan av hans mamma! Jag är rädd att han måste ut i gyttjebadet som krigsfältet nu har blivit. Jag har hört om människor som har förlorat sina liv, på grund av en så löjlig sak som att ha drunknat i leran!
Det här kriget är helt meningslöst; människor dör som flugor, länderna blir fattigare, och för vad? Om alla länders ledare bara kunde samlas och föra en normal konversation med varandra, så kanske allt kunde lösas. Utan vapen, utan dödsfall. Istället förklarar länder krig med varandra till höger och vänster, titt som tätt. Jag blir rasande av bara tanken på hur småsinta ländernas ledare är.
Jag trodde jag skulle trivas bättre här än vad jag gör. Jag trodde jag skulle ut på ett riktigt äventyr, fast det mesta jag gör är att sitta inne i det här stora gröna tältet och stirrar på alla skadade som kommer in. De skadade soldaterna ligger på små britsar inklädda i gulvita lakan. Sjuksköterskorna har bäddat på så sätt att ifall (eller snarare när) patienterna dör, då kan man lätt bara svepa lakanet om dem och bära iväg liket till vagnen med döda kroppar. Jag försöker hinna med att intervjua några sjuklingar då och då. Oftast är det från de värst skadade som man får de intressantaste anekdoterna ifrån. Vårdarna tyckte att jag skulle lämna dem - och de soldaterna vars hälsa var i kritiskt tillstånd - ifred. Sjuksystrarna föreslog att jag kunde intervjua en ung man som snart hade tillfrisknat helt. Det visade sig att killen hade varit ute på krigsfältet i mindre än en vecka innan han blev skjuten, i tummen. Jag bestämde mig ändå för att prata lite med honom, men jag gav upp efter några minuter när jag insåg att han var en sådan typ som gillar att överdriva, mycket. Han berättade om sina svåra timmar i skyttegraven med en blödande tumme och jag fick kämpa emot mina gäspningar för att inte visa hur ofattbart uttråkad jag var. Jag vill intervjua landets hjältar som har krigat för en bättre värld. Fast jag tror tyvärr inte så mycket på krig. Det är ganska ironiskt, att kriga för fred...
Snart får länderna ta sig samman och sluta upp med det här kriget.
Jag orkar inte vara här längre och gröten smakar fruktansvärt.
Källor:
http://9a-thegreatwar.blogspot.com/p/verdun-och-somme.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Verdun
http://www.ne.se/f%C3%B6rsta-v%C3%A4rldskriget/v%C3%A4stfronten/%C3%A5r-1916-de-blodiga-offensivernas-%C3%A5r-verdun-och-somme
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar