Det har nu gått två år sedan jag skrev till dig sist. Jag minns sommaren 1914. Den känns så nära men ändå så långt borta! Jag minns skotten i Sarajevo, vi visste det inte då men det blev gnistan som skulle tända en världsbrand.
Det har varit svårt att kunna hålla kontakten med dig och Franz under krigets gång. Jag har lyckats få ett antal brev från Franz. Du är och strider i östfronten- där Österrike-Ungern strider mot Ryssland och Serbien- och Franz har blivit placerad tillsammans med Tysklands armé och strider i västfronten- där Tyskland strider mot England och Frankrike.
Franz skriver i sina brev att Tyskarnas tanke var att anfalla ett ställe eller en stad i Frankrike med stort symbolvärde som betyder mycket för fransmännen. Då skulle fransmännen tvingas strida till siste man. Under 1915 har som du kanske vet Tyskland lyckats begränsa de egna förlusterna. De planerade att de skulle kunna vinna en seger i ett rent utmattningsslag. Detta ledde till slaget i Verdun som har hållit på sedan den 21 februari. Verdun har nämligen varit en symbol för det franska försvaret sedan 1600- talet. Tyskarnas anfall kallades Operation ”Gericht” som betyder Domen
Av vad Franz har berättat i sina brev har slaget vid Verdun gått till ungefär såhär: Den tyska armén började anfalla med artelleribestjutning. Det är t.ex. kanoner och liknande. De använde ca 1220 kanoner. Bland dessa kanoner fanns en ny sorts kanon som kallas "Tjocka Berta". Deras anfall gick långsamt men det lyckades inta Fort Douaumont den 25 februari som var den centrala Franska befästningen men de lyckades aldrig inta Verdun. Under mars och april så avancerade tyskarna på ömse sidor på flonden Meuse som rinner genom Verdun men den 11 juli så började de gå sämre för Tyskarna deras anfall ebbade ut. Nu vet ingen vad som kommer att hända.
Ett annat stort slag i västfronten är som du kanske vet slaget vid Somme. Det tog sin början för en månad sedan, den 1 juli. Till skillnad från slaget i Verdun består detta slaget av en Engelsk och Fransk offensiv. Franz skrev också om en ny brittisk uppfinnig som använts för första gången i detta kriget. Den kallas stridsvagn.
Franz beskriver hur kriget ser ut. Tyskarna och Fransmännen ligger i skyttegravar med några hundra meters mellanrum. Marken mellan dem är ingenmansland. Man har taggtråd vid skyttegravarna för att försöka hindra fienden att ta sig nära och sedan ligger man helt enkels där och skjuter mot varandra, Då och då springer någon av parterna upp från skyttegrven för att få ett mindre avstånd att sjuta på eller för att kasta en handgranat men då lever de inte länge till, skriver han. Det spelar ingen roll hur skicklag soldaten är, en man med endast sina kläder som skyddd kan inte undkomma dussintals med skott som sjkuts mot en. Han skriver också att trots det så är det värsta av allt nästan vädret. Det regnade nästan konstant hela våren och leran som bildas tog nästan fler liv än vad slodaterna. Franz berättar också om hur det ligger döda kroppar överallt, men han måste försöka se det som just döda kroppar och inte ett förloret liv. En av hans bästa vänner som han fått i armén under dehär åren som kriget pågått dog för några veckor sedan. Han och Franz låg som de brukade sida vid sida i skyttegraven och bara sköt helt meningslöst utan att träffa något. Deras överårdare ville få resultat av något slag och skickade upp dem ur säkerheten i skyttegraven. Det sprand hukade och hoppades på att inte bli träffade. När de kommit ganska nära den franska gränsen kastade Franz sin handgranat och gjorde sig redo att fort springa tillbaka. Men hans vän hade fastant med benet i taggtråd och ramlade.Franz sprang emot honom men hans handgranat sprängdes bredvid honom innan han hann fram. Franz berättade hur han inte kunde läma honom där och började bära hans kropp tillbaka till den tyska gränsen. Fransmännen sköt mot dem men Franz väns kropp tog de mesta smällarna och lyckades skydda Franz vilket jag är glad över samtidigt som jag tycker synd om hans vän. Franz skrev att han önskade att hans väns familj kunde få en riktigt begravning istället för att bara lägga på hör bland de andra liken men det var förstås omöjligt.
Antagligen vet du redan det mesta av det jag skrivit. Jag vet ärligt talat inte varför jag skriver allt det här till dig Erik men jag antar att det är mitt sätt att bearbeta smärtan och saknaden som jag känner efter dig och Franz. Ni är mitt allt och det är ett under att ni inte har blivit dödade än. Jag försöker hoppas varje dag att ni ska överleva men ibland känns det hopplöst. Jag jobbar extra på sjukhuset som är överfullt av skadade soldater som mot oddsen lyckats överleva hela vägen hem. Alla mina patienter avlider vilket är väldigt deprimerande. De skriver i tidningen hur många liv som tas varje dag och undrar varje gång om det är någon av er. Jag blir inte lugn fören jag hört av någon av er. Ovissheten tar nästan kol på mig. Att ni ena minuten kan vara vid liv och andra inte och jag kan inte veta hur det står till. Jag tycker att man borde känna att när någon man älskar så mycket som jag älskar er två dör men det gör det inte. Lova att du försöker komma hem snart Erik och att du tar väl hand om dig, var försiktig! Jag väntar på dig.
Stora k
Källor:
Jag hoppas allt blir bra med dig och dina nära och kära. Jag vet hur det är att leva med att inte veta hur dem man älskar mår och om de lever. Jag önskar dig all lycka till! /En stolt britt ;)
SvaraRaderaHahah, tack för ditt stöd stolta britten! ;)
SvaraRadera