Jag hann inte säga riktigt farväl till min far eftersom han var upprörd över att jag inte ville delta i kriget.
Men jag skulle inte kunna klara av att döda en människa, jag mår dåligt av att trampa på en insekt. Nu har jag inte pratat med min far eller bror på flera månader och jag vet inte om dem är vid liv eller om någon av dem har omkommit.
Jag har svårt att förstå vad det är som händer. Jag, min lillasyster och min mor har vandrat med några ifrån byn i någon dag nu för att komma undan ifrån Paris om kriget skulle ta sig dit. Jag har jätteont i fötterna och passar på nu att skriva lite. Jag vet inte vart vi är på väg, men det sägs till någon stad som ligger söder om Paris och jag har ingen aning om vilket håll vi går. Jag blir bara dränkt av allt regn som faller ner ifrån himmelen. Att stanna för natten är skönt men jag har jätte svårt att sova. jag tänker bara på far och Allan. Jag drömmer mardrömmar om ett stort fält med soldater som ligger nere i gropar och skjuter på varann där ibland står min far och bror som blir ner skjutna av andra soldater.
Jag vet inte om det är en ren mardröm eller ett varsel som jagar mig.
Jag kan inte somna, jag ligger och tänker på kriget allt som försiggår. Det har gått tre månader nu. Själv har ju aldrig upplevt ett riktigt krig, detta är mitt första. Jag hoppades att aldrig detta skulle hända, jag trodde aldrig att det skulle hända. Det är snart min 18-de födelsedag och vi bor i ett litet tält mitt ute i ingenstans. Många har blivit sjuka, vilket gör att vi inte kan vandra vidare. På vägen har vi mött många soldater som reser till och ifrån kriget. Många skickas hem med förlorade ben eller armar.
Det var en soldat som stannade upp och berättade för oss om hur det gick till och hur det håller på. Han beskrev ett fält; tyskarna i ena änden och fransmännen i de andra. Nere i gropar försökte dem skjuta på varandra. En efter en föll soldat ner på det leriga fältet och det slutade aldrig. Jag fick en stor rysning i kroppen när han beskrev precis det som det såg ut i mina mardrömmar. Jag känner hur en tår sakta faller längs min kind. Detta kan menas med att min far och min bror inte är vid liv. För den stunden fick jag skuldkänslor eftersom det sista jag såg av min far var när han skällde ut mig med ilska i sina ögon. Jag tycker bara krig är så onödigt med alla människor som mister sina liv för att andra länder vill ha maktspel sa jag ganska tyst framför den sårade soldaten och han hörde mig. Han höll med mig och förklarade att även om vi skulle vilja ställa oss in med att försöka förändra det som har hänt är det historia nu och det går inte att förändra sitt förflutna. Utan vi måste se till att en sån här sak aldrig händer en gång till. Just då önskade jag bara att jag hade följt med far och dött för mitt land än att fly iväg. Men som han sa det går inte att förändra sitt förflutna. Jag bara önskar att jag skulle kunna få se min far och bror igen.
Källor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar